En mer fullständig genomgång av bilder av Almqvist finns i Almqvistiana #35, se under fliken Almqvistiana. Här berörs de två mest kända.

Köhlers Almqvist-porträtt
I början av 90-talet var jag redaktör för en serie Svenska klassiker, en serie vackra halvfranska band i kassetter utformade av den mästerliga grafiska formgivaren och bokkonstnär Vidar Forsberg (som bland mycket, mycket annat formgett det paraply i fågelperspektiv som är försäkringsbolaget Skandias klassiska logotyp).
Till kasettens baksida valde vi Bertil Bull Hedlunds illustration av Songe XXVI: ”Du går icke ensam”, men till framsidan behövdes en porträttmålning. De enda, ständigt förekommande var Carl Peter Mazér tre tavlor, varav en fanns på Gripsholm, en på Borgå och en i Nordiska Muséet i Stockholm. Kunde det inte finnas ett mindre trist alternativ? Till sist hittade jag en liten svartvit, undermålig reproduktion i en litteraturhistorisk översikt från 1920-talet. Också i det dåliga skicket syntes ett porträtt som föreställde en annan slags, vackrare författare. Konstnären angavs vara Johan Gustaf Köhler (1803-1881), och enligt bildtexten ägdes den av Almqvists kusinbarn, professorn i hälsovårdslära vid Karolinslån institutet, Ernst Almquist; en av deltagarna i Nordenskiölds Vega-expedition genom Nordostpassagen, en pionjär inom hälsovården som studerat under Louis Pasteur. (Han var alltså sonson till Almqvists farbror biskopen Erik Abraham Almquist som ju länge – felaktigt – ansågs vara orsaken till att den första versionen av Amorina drogs tillbaka och makulerades 1822.[1]) Ernst Almquist hade dött 1946, men utifrån hypotesen att porträttet stannat i familjen kontaktade jag Almqvistsällskapet, fick namn på efterlevande och började ringa olika åldrade herrar. Tiden var knapp eftersom produktionen av volymen var i full gång, men ganska snart fick jag uppgiften att porträttet skulle finnas hos en släkting i Lycksele. Tyvärr var han på resa (i för-mobiltelefontid) och jag terroriserade hans stackars fru tills jag äntligen nådde honom.
Tavlan fanns i Stockholm! – Bekymret var att ägaren kanske inte direkt var hemlighetsfull, men mycket privat. Han saknade telefon, fick inte ringas på jobbet och hans adress lämnades inte ut. Men vår förfrågan och alla tänkbara telefonnummer skulle förmedlas så fort han hörde av sig.
Fotografen redo. Väntan. Deadline för tryckning närmade sig. Väntan… Telefon! ”Hej, du hade sökt mig.”
Sammanträffande nästa dag arrangerades. Fotograferingen skulle ske i ägarens lägenhet, men mötet gällde en helt annan adress. Där, i ett gammalt källarkontor, fanns Köhlers drygt 150-åriga, unika porträtt nerpackat i en kartong bland möbler och husgeråd.
Färd genom stan med tavlan i bilbaksätet, uppackning, och där var den slutligen, lutat mot väggen.
Intrycket är ett porträtt av en utanförstående, en officiell framställning. Möjligen för Nya Elementarskolans väggar, där Köhler var teckningslärare 1830-77 och Almqvist rektor 1829-41 tills han tvingades avgå efter skandalen kring ”Det går an”. Förmodligen är målningen från 1830-talet, ungefär samtidig som Mazérs tavlor, men den visar en annan slags människa. I konstnären Mazérs version framstår Almqvist som bekymrad skollärare med så framtung galoschhaka att västen veckar sig. Inför teckningslärarens blick är utstrålningen istället självsäker, ögonen fjärrskådande och leendet oroande roat. Näsan (som var Almqvists stolthet) dominerar. Den traditionella ovalen är sönderbruten till en framrusande vågrörelse eller en asymmetrisk parentes.
Fotografering i den lilla lägenheten fungerade någorlunda smärtfritt. Ägaren var nog stolt över sitt släktskap med författaren – men hade knappast läst något av hans verk. Jag föreslog försiktigt att porträttet kanske skulle deponeras på ett museum – att det var att föredra framför källarkontoret om han inte ville sälja tavlan. Det upptogs mindre väl. Men hur det än sedan gick till så ingår den numera i Statens porträttsamling (Nationalmuseet).[2] Trots allt tryggare.
Porträttet av Köhler (som av sin elev Carl Larsson kallades ”alla ritlärares överkerub”) spriddes för första gången. Förutom att den trycktes på kassetten och blev en mindre artikel i DN (31.1 .93), skänktes en kopia till Almqvistsällskapet och därifrån vidare till Litteraturbanken.
Som motbild till Mazérs porträtt gestaltar den genom sin idealisering något av borgerlighetens ambivalens inför romantikern. Här syns hur Almqvist kunde väcka dyrkan intill kärlek hos sina beundrare (”Han är en stor Man ty Han står nära Gud och lekande nedgår Hans värkning öfver Jorden”) och samtidigt kunde besvärjas som ”demonisk” och ”satanisk”.
David Gedin

[1] Vad som sannolikt är en sägen – illustrativ ifråga romatiseringen av Almqvist – avslöjades av Bo Bennich-Björkman. (Bennich-Björkman ”Makuleringen av Almqvists Amorina i ny belysning”, Bokvännen 31, 1986, s. 51-63. Se även Johan Svedjedal, Kärlek är. Carl Jonas Love Almqvist 1793-1833, Stockholm 2007, s. 158-60.
[2] Johan Svedjedal, Rosor, törnen. Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1833-1840, Stockholm 2008, s. 72.

Thomas Sidenbladhs betraktelse över ett av Mazérs Almqvistporträtt som funnits i familjens ägo

Min morfar Helge Almquist var sonson till Love Almqvists farbror biskopen Erik Abraham Almquist. Hans pappa var sålunda kusin till Love. Helge var gift med Ingegerd Ekman från Göteborg. I deras hem fanns det ett porträtt av skalden, målat av Carl Peter Mazér, som avbildade honom en face med en penna i vänstra handen. Till höger syns detta porträtt. Porträttet köptes troligen mellan 1918 (då det tillhörde säljaren) och 1922, då säljaren flyttade till Härnösand. Helge blev 1926 riksarkivarie och familjen flyttade då till Stockholm.

Säljare var enligt min mormor en familj Övergaard i Partille utanför Göteborg. Mannen, Thomas Christian Övergaard, som var disponent vid Trävaru AB Dalarne, hade dött några år tidigare och sonen Thomas Louis och hustrun Donna Anna sålde porträttet, av utrymmesskäl eller för att de behövde pengar. Det påstods ha ägts under en period av skalden Nicander/Nycander. Porträttet följde med till Stockholm och hängde i biblioteket i Helges och Ingegerds hem på Stigbergsgatan. När Helge dog 1944 flyttade Ingegerd till Heleneborgsgatan  och porträttet hängde i ena ändan av vardagsrummet, över den s.k. danska soffan.

Jag har nog svårt att förstå David Gedins hånfulla bedömning av detta Love-porträtt. För mig har porträttet alltid varit omgivet av en magisk stämning. Diktaren framstår som någon som vill förmedla något hemlighetsfullt till betraktaren. Köhlers porträtt ger inte alls denna kontakt. Visst kan man ha olika åsikter om ett verk, men Mazérs mästerverk förtjänar inte att hånas.

Vid Ingegerds död 1965 ärvdes porträttet av den äldste sonen Thomas Almquist, som på egen hand beslöt att göra det tillgängligt för en större publik genom att 1974 sälja det till Nationalmuseum och Statens Porträttsamlingar. Det hänger numera på Gripsholms slott.