Ett krusbär från den egna täppan – närodlat, skulle man kunna säga.

Azulaizouras II för två pianon, är ett stycke som jag komponerade 1986 och där utgångsmaterialet utgörs av Almqvists Songes XI, Heloïse (eller Loys)

Men först några ord om min väg till tonsättaren och musikern Almqvist. Diktaren Almqvist har alltsedan gymnasietiden varit min ständige följeslagare, men att jag upptäckte tonsättaren Almqvist har jag utan tvekan koreografen och filmaren Margaretha Åsberg att tacka för.

Under 1970-talet var vi båda aktiva inom Fylkingen och i dansföreställningen ”SAND – tio rörelsedikter” som spelades på Fylkingen 1974, använde hon bl.a. en inspelning av John Cages ”Solo for Piano” som jag just då hade gjort. Inför arbetet med filmen ”Natten den 19 november”, där den legendariske bildkonstnären, performanceartisten, pianisten och tonsättaren Charlemagne Palestine axlade rollen som Almqvist, engagerades jag som pianist och Margaretha ville nu höra samtliga ”Fria Fantasier för Piano-Forte” för att sedan kunna avgöra vad som passade som filmmusik!! Jag lånade noterna på Musikbiblioteket och började öva intensivt. Inför mina ögon och öron öppnades nu långsamt en värld, som jag inte trodde fanns. En värld, som jag nu, snart 50 år senare, fortfarande befinner mig i.

(När jag för första gången sedan premiären 1978 såg filmen igen – vid visningen på Folkkulturcentrum, Hjorthagen – var det ett mycket märkligt och känslofyllt återseende. Filmen hade blivit till ett slags tidsdokument över en svunnen tid, där fortfarande allt var möjligt: experimentet, misslyckandet, galenskapen, de vilda visionerna… Men det som framför allt överraskade var hur den för mig ändå välbekante pianisten spelade Almqvist: snabba tempi, strikt, rakt, utan några som helst ”romantiska” utsvävningar. Litet som när ”symaskinsbarocken” gjorde sin entré i musiklivet på 1950-talet. Men, pianistens Almqvistuppfattning 1978 är ju naturligtvis också ett dokument över ”wie die Zeit vergeht”)

Sedan 1970-talet har Almqvists musik – av någon mystisk anledning – varit en ingång eller snarare en inspirationskälla för mitt eget komponerande. Ja, kanske är det just öppenheten, det oavslutade i hans musik, det improvisatoriska, som inbjuder till skapande…. Som jag tidigare nämnde utgör den trestämmiga Songes XI, Heloïse (eller Loys), med dess spröda innerlighet, utgångsmaterialet för Azulaizouras II, ett material som jag låter genomgå olika förvandlingar, fragmentiseringar och transponeringar. Ett slags ”Variationer över ett tema av CJLA”. Ja, själva styckets titel är ju naturligtvis en permutation av ”Azouras Lazuli”. Almqvists klavermusik gestaltar ofta akustiska rum. Här i Azulaizouras II har jag låtit ett stumt b-mollackord – med hjälp av flygelns sostenutopedal – hållas nedtryckt under hela stycket. De medklingande strängarna bildar ett slags rum i rummet och skapar intrycket av att musiken kommer från ett avlägset fjärran – ”lontano”.

Jag ville då – för 35 år sedan – på detta sätt återskapa ett Almqvistigt akustiskt rum, men filtrerat genom tiden. Som om Almqvists musik under årens lopp deformerats och slipats ner. Kvar är enbart splitter, skärvor och stoft.

Via länken här nedan kan man lyssna till Azulaizouras II i en inspelning från 1987 med Pianoduon Kristine Scholz – Mats Persson.

Mats Persson

Samtal med Almqvist på Norra begravningsplatsen

Vandringar på kyrkogårdar inbjuder till tankar och samtal med både levande och döda.

På Norra begravningsplatsen, som döljer mer än 33 000 kända och okända sedan tidigt 1800-tal och fram till våra dagar, har många tänkare vandrat bl.a. Olof Lagercrantz. Och naturligtvis passerade han Almqvists grav i skuggan av den vackra lilla kyrkan från 1100-talet. Detta resulterade bl a i en understreckare i SvD 19 februari 1949 med rubrik ”Hästtramp”:

Solna kyrkby, 5 februari 1949. Lördag. Stark sol och varmt. Ingen snö mera på kyrkogårdarna. Mesarna, som hoppar på gravvårdarna, verkar ruggiga och smutsiga. De trivs inte denna varma vinter. Längtar efter skogarnas tystnad. —

Redan kvart i ett klapprade häshovarna mot autostradans gatsten på andra sidan huset. Jag hör dem varje dag. De är spända framför tvåhjuliga kärror som används i gatuarbetena i Stockholm. Kuskarna är mestadels gamla män och de har troligen bakom sig många år av sävlig lunk bakom plog och harv och dygnkärror ute i de svenska landskapen. Nu har de stall i Hagalund. …

Jag hör inte till hästälskarna. Jag har alltid läst Almqvists jämförelse mellan kon och hästen i Svenska fattigdomens betydelse med en känsla av ovilja. Kon har, tycker jag, renare linjer, särskilt om man ser den från sidan, och dess uppträdande är ädlare och värdigare. Almqvist hånar kon för att den på ett oskönt och löjeväckande sätt ”hyppjar” undan då den blir rädd. En gravitetisk ämbetsmannasjäl! utropar han, en varelse som älskar den prudentliga jämvikten och satt ur balans uppträder ovärdigt och fult. Så går det dem som tar sig själva för högtidligt, menar Almqvist. Kon saknar den elasticitet och livlighet i sinnet som får hästen att skygga. Hästen spritter åt sidan icke av feghet utan av ”lättretlighet och begär att icke råka i för nära grannskap med något obehagligt eller smärtsamt”.

Just det! Hästen vill inte råka i obehagligheter. Den hör till segrarna här i livet. Kavalleriofficerens charm, vad vore den, om den inte fick utvecklas från hästryggen! Hjältarna och napoleonerna, hur ivriga är de inte att få rida tiden ut på en bronshäst högt över den profana hopen!

När hästen viker undan, fortsätter Almqvist, ”sker det med hållning och finhet, man ser att han icke blivit bragt ur fattningen och ej ur sitt egentliga sätt”. Det är en mycket riktig iakttagelse. Det är det som dömer hästen och det för vilken den är sinnebild. Hästen förlorar inte fattningen, bibehåller i alla situationer sin stolta hållning, flyr så elegant, att till och med flykten får ett hjältesken över sig. Almqvist vill hoppas att den svenska nationalkaktären är ”hästartad”. Om det är förmågan att elegant hålla sig utanför svårigheter som avses, ber jag att få betacka mig.

Hur annorulunda med kon. Den är lätt bragt ur fattningen, därför att den är ödmjuk, därför att den till vardags vilar i sig själv. Hästen lyckas dra sig undan. Den har det slags undanvikande leklynne som människorna älskar och den betraktar aldrig sina göromål som ett kall. Den smiter ut genom en reservutgång. Kon däremot har inte denna rädsla för att misslyckas, ty den har förblivit oberörd av civilisationen. Det är inte ämbetsmannens prudentlighet som är tecknad i dess lugna gång, dess idisslande vila på ängen, dess tåliga stillastående under mjölkningen. Den vet att den inte kan vara något annat än en ko, att dess liv är den stilla meditationen och det tåliga lidandet. —

Kon eller hästen? Så inspirerar våra skriftställare oss till samspråk!

Anita Persson

Tankar i glädje och i vemod

Häromdagen, på min egentliga namnsdag, Monica, har någon stuckit mig i armen, min andra spruta!

Tänkte utröna om Almqvist någonsin känt samma eufori över något liknande. Har för närvarande många böcker framme överallt för jag har upptäckt Bokbörsen på datorn, där jag säljer – dock inte Almqvists böcker.

En sång som helt stämde med min glädje idag är den här där ysterheten hos Almqvist framkommer i sangvinisk anda. Och fri från hans vanliga underliggande sorg och melodramatik. Att sjunga gjorde Almqvist glad och han understryker sin munterhet bl.a. inför Wendela flera gånger:

Låt all sorgen fara,
Tag till fiol och stråka
Hej sa`n, hopp sa`n, kör sa`n
Så skall det gå.

Lämna all världens snara,
Låt alla tokar bråka:
Kom sa`n, nu sa`n. hör sa`n,
Så skall det gå.

En idé dök upp när jag sitter här med alla olika författares böcker. Det är att man i diktaren harald forss förnimmer något av Almqvists rytm och mening:

skall du väl åter upprätta
längesen svunnen dag
eller skall ofärden följas
av nesa och nederlag

grubblare rådfråga minnet
digert belasta av sorg
här bland mörker och stenar
bär du ej rosornas korg

(Kommer ihåg harald i svart hatt när han talade vid Almqvists grav en gång!)

Så går tankarna i sena natten när jag bläddrar bland olika diktböcker. Man borde sitta många kvällar så här i tystnaden och förnimma skaldernas mål och mening.

Det jag skrev startade i glädje och slutade i vemod.

Topsy Bondeson

Almqvist försvarar sig själv anonymt i Det går an-debatten

Från slutet av 1830-talet till landsflykten i juni 1851 ägnade Almqvist en betydande del av sin produktion åt journalistik i företrädesvis Aftonbladet, men även i andra tidningar, som Dagligt Allehanda och Freja. Journalistiken ska utges i en särskild underserie i Samlade Verk och förhoppningsvis kan en första volym utkomma någon gång under 2022. Mycket av journalistiken har hittills aldrig utgivits så bilden av Almqvist kommer troligen att ändras och nyanseras med journalistikutgivningen.

Ett problem med att utge journalistiken är att Almqvist mestadels publicerade sig anonymt i tidningarna. Det finns olika sätt att försöka attribuera journalistiken och det säkraste sättet är att titta efter vad han själv har uppgivit sig vara upphovsman till eller senare har publicerat i böcker. Dessutom finns tre källor med hög trovärdighet: Carlanderska klippsamlingen i Göteborgs universitetsbibliotek (en samling med urklipp av tidningsartiklar som ursprungligen ska ha sammanställts av Almqvist själv), uppgifter i Svenskt Biografiskt Lexikon (1857–58, bygger på Almqvists egna uppgifter) samt den bibliografiska sammanställningen i J.A. Almquists Almquistiana. 

Att Almqvist (anonymt) recenserade verk han själv skrivit är ingen nyhet, liksom att han anonymt försvarade sig själv inte minst i Det går an-debatten. Nedan kommer ett exempel på detta (artikeln upptagen i Almquistiana på s. 197), där han under den outgrundliga signaturen ”–b.” har följande att anföra:

Petra Söderlund

Om ”Det går an?”, Freja den 31 december 1839

Utan att på minsta sätt vilja imponera på det allmänna talämnets utveckling, rörande frågan huruvida det går an eller icke, anmärka vi undertiden, att tvenne vigtiga omständigheter härvid ej böra lämnas ur sigte. Den ena är, att mången icke tyckes begripa eller ens förmoda, att, utom den inrättning de begge könen emellan, som kallas äkta, något annat slags alternativ kan gifvas, än allenast det nedriga, förstörande och sedeslösa, hvarpå i synnerhet en hufvudstad skänker största rikedom af taflor, och hvilken allt icke heller saknar sitt namn. Ville man ändock, med minne af sin egen vackrare stämning åtminstone någongång i ungdomen, förstå saken, så skulle man också medgifva, att det kan finnas ännu ett tredje: ett förhållande könen emellan, som är äkta, och som nemligen är det till följe af sin beskaffenhet af sann renhet, ömsesidig och verklig kärlek, förtroende, ömhet och dygd.

Den andra lika vigtiga omständigheten är, att, då man så fullkomligen rättvist och välgrundadt klagar öfver den immoralitet, uselhet och olycka, som äger rum i det dåliga och osedliga förhållandet emellan könen, och hvilket i synnerhet gör qvinnan eländig, så borde man likaledes ihågkomma den lika verkliga, fast med ett skönt namn utstyrda immoralitet, hvilken högeligen ofta förefinnes just emellan s.k. äkta folk; samt huru usel också här qvinnans lott ej sällan är. Man tyckes alldeles hafva bortglömt, att i denna sak, såsom i alla andra, måste sedlighet, renhet, dygd och lycka grunda sig på en verklig befintlighet, och icke på en tom nomenklatur, ett namn utan innehåll.

Med den djupaste vördnad för all den storhet, som ligger i Bönen, kan det väl ändock icke falla någon förnuftig menniska in, att en bön uträttar sådant, som den icke uträttar. Man torde anmärka, att utan tvifvel ett af de vigaste sätt att afgöra, om förhållandet emellan man och qvinna är rent och äkta, eller motsatsen, måste vara det, att läsa en bön öfver dem; förklarande, att när så skett, är allting dem emellan sedligt, men icke annars. Ingen kan neka, att detta är vigt; men, i likhet med så mycken annan vighet i metoder, leder ock denna till blott ett namn; och dermed kunde visserligen vara nog, om icke saken i sig sjelf vore af så stor angelägenhet för menniskornas moralitet och välgång, att verklighet här måste sökas. Allraminst bör man låta dåra sig af den föreställningen, att den finnes der, som den icke finnes. Sedlighet och lycka i detta afseende äro visserligen icke så lätta att vinna; de hafva samma egenskap, som allting annat, att de icke kunna ernås utan genom att i sanning ernås; dessförinnan eger man dem blott in effigie eller till titeln, hvilket, i frågan om så vigtiga ämnen, är en afskyvärd och föraktlig illusion.

Låtom oss taga ett litet exempel för att göra saken ännu tydligare. Hvar och en vet, att man kan skrifva latin rätt, och äfven att man kan skrifva det orätt. I förra fallet blir det ett äkta scriptum, i sednare ett oäkta. Det förra bör man göra, det sednare låta bli. Hvad skulle man nu väl säga, om härvid följande regel statuerades: ”min gosse!: i fall du, under det du skref ditt scriptum, läste Herren välsigne oss! så är ditt scriptum riktig latin och ett äkta scriptum, men annars icke.” Vi tro, att ingen lärare skulle gilla denna regel, utan att han derföre ändå kunde tillvitas missaktning eller vanvördnad emot en helig bön. Saken är ju helt enkelt den, att för skrifvande af riktig latin fordaras – hvarken mer eller mindre, än att skrifva riktig latin; hvartill hör kännedom af språkets grammatik och allt medföljande. Så är det ock omöjligt, att sedlighet och lycka kunna gifvas emellan man och qvinna, utan att sedlighet och lycka dem emellan verkligen gifves. Man bör icke undra öfver, om detta scriptum är lika svårt som latin, och icke kan förvandlas till äkta genom en vighetsformel.

Love, love och Elvis

Den legendariske radioprofilen, producenten, programledaren Jörgen Cederberg (1931-2008) berättade att när Elvis Presley var i Stockholm – vilket år var det? – var det i samband med påskhelgen. I Sverige gällde ända till 1969 det så kallade nöjesförbudet, att all offentligt nöje var förbjudet på långfredagen. Ingen show, men heller inga restauranger, dansetablissemang eller biografer. Det fanns inget att göra för en nöjeslysten ung publik. Inte ens om man var the King of rock’n’roll. Arrangörerna kände sig tvingad att hitta på något. Vad sägs om en biltur på landet? Elvis bjöds på en tur söderut och i Kolmården var det dags för avstigning och matrast. Där låg Stavsjö med sitt värdshus. Idag ligger E4-an en bit bort men riksettan gick alldeles intill och det var en vanlig rastplats med god mat och vacker natur. Där står också minnena av Tintomara tätt. Elvis lyssnade till vad som berättades. Mannen som skrivit underbara berättelser om platsen hette ”love”! Elvis blev tagen och djupt intresserad. Enligt Jörgen Cederberg.

Historien har berättats något annorlunda av Carsten Thurfjell i ett radioprogram skärtorsdagen 1995.

Men Elvis sjöng sen ofta om LOVE.

Olof Holm

Käre Love!

Den sida jag tycker bäst om hos dig är den som du vänder mot din Aftonbladskollega, granne och allra bästa vän,  Wendela. Ingenstans visar du så mycket värme och charm som i dina brev till henne. Wendela Hebbe måste ha förkroppsligat din idealkvinna Sara Videbeck, den romangestalt som du hade skapat bara några år innan du träffade Wendela på Aftonbladets redaktion. Hon blev din allra mest förtrogna vän – synd bara att Lasse Hierta redan erövrat hennes hjärta. Ni skrev alldeles förtjusande brev till varandra, ett tjugotal av dina brev finns kvar men bara tre av Wendelas brev är bevarade. Somliga brev skrev hon på engelska – på ganska dålig engelska för att vara skriven av en som undervisar i språket, som Wendelas biograf Brita Hebbe anmärker. Här har jag lyft ut de passager ur er brevväxling som jag själv mest tycker om, och ställt upp dem som en dialog mellan dig och Wendela – den inleder min pjäs Kärlek är:

LOVE
”Gud give att jag hade gott om tid och annat, då skulle jag för det första resa till dig i Hågelby, för det andra till Jönköping, för det tredje till Wien, Milano och Paris. Nu får jag nöja mig med Strömparterren. PS Jag går in i dina förträffliga rum och ger dina blommor vatten närhelst du önskar och befaller.”

WENDELA
“Dear Sir!

Would you be so kind and send me the following books, in case you have any of them in your possession: Svenska Siare och Skalder av Atterbom, Tusen och en natt…”

LOVE
”Dear Mrs. Hebbe! Vädret är mörkt, himmelen är alldeles grå och jorden kall. Vart skall då människan vända sig när det är så obehagligt omkring henne?… Vi kan gå till varandra efter tröst och glädje. Snöslaskar det i min ande så går jag till dig som har sol.”

WENDELA
“How do you do today, Love, after the party last night?”

LOVE
”Bästa Wendela, vad skall du säga om detta brev och den fantastiska utsikten av att kärlek verkligen finns? Farväl så länge. Det går ju an att tänka om denna sak vad man behagar.”

WENDELA
“Excuse me for this letter which is written in such a hurry

By your servant Wendela Hebbe”

LOVE
”Goda Wendela, tillåter du mig att här nedlägga en bekännelse, som du säkert skall finna ganska märklig?… Jag har funnit ingenting i världen så ogrundat som talet om kärlekens obeständighet.”

WENDELA
”Det får vara som det vill med det. Jag tänker ändå icke något förargligare än att du är – ett krushuvud. Och detsamma tänker alla som ser dig. – Farväl, min goda broder.”

Så kunde det låta när du Love och Wendela avhandlade himmelskt och jordiskt på små papperslappar som lyckligtvis finns kvar för oss att tjuvläsa.

För de av er läsare som vill återknyta bekantskapen med Wendela rekommenderas Brita Hebbe: Wendela, En modern 1800-talskvinna, från 1974. Den står sig väl för omläsning.

Cecilia Sidenbladh

Ett klingande krusbär i den annalkande vårens tid

Almqvist växte upp på godset Sätra i Eds socken, Uppland. 1806, då Almqvist var 13 år, såldes godset och familjen flyttade till Antuna.
I Hermitaget skriver Almqvist:

Vi fästa oss med angenämaste behag vid en insjö, som utgör en vik af
Mälaren och kallas Skarfven. Vid stranden deraf, under den vidsträckta Runsaskogen, låg den säterplats vi förr hört omtalas, der Inga vallade sin boskap och berättade sagor. Än i dag finns detta ställe, heter Sätra, är en egen gård, och skall ställa en dragon till rikets tjenst, men får för öfvrigt lefva i stilla enslighet. Det begränsas på tre sidor af djupa skogar, men som i dess grannskap förvandla sig till lundar af löfträn. På den fjerde gå sjöns hvita änder och helsa Sätras föga kända stränder med skönhet, underbarhet och kärlek.

Vid ett tillfälle spelade jag Det doftar i Sätras skog för författaren Lars Forssell, som efteråt utbrast: ”Åh fan! Kan han ha hört Schumann? Nej, det är klart att han inte hört Schumann. Det här är ju före Schumann”!!!

Musik som förebådar romantiken, ett magiskt och poetiskt stycke musik – likt en ljuvlig glänta i skogen – kanske den glänta Tomas Tranströmer beskriver i sin dikt Gläntan:

Det finns mitt
skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Det doftar i Sätras skog ingår som nr. XVII i Fria Fantasier för Piano-Forte, som trycktes 1847/48. En version av fantasin publicerades i Imperialoktavupplagans Band I, 1839, under rubriken Det doftar i skogen. I kvarlåtenskapen finns även en avskrift av okänd hand med titeln La Nimphe du Bocage. Det existerar också en tidig och kortare version i manuskripthäftet Fria Musikaliska Fantasier för Pianoforte, Andra Boken med titeln Doftar i Skogen.

Jag spelar Det doftar i Sätras skog på en taffel från 1830-talet, tillverkad av Pehr Rosenwall i Stockholm.

Mats Persson

Ständigt denne Almqvist……

I dagarna har Skansen öppnat. Jag gick förbi Artur Hazelius stora minnessten tillsammans med några betydligt yngre personer. De är ibland ganska öppna för att lyssna på vad man berättar.

 Ibland är det lite vanskligt, för reaktionen är oberäknelig. Som när vi var på Vasamuseet och vi talade om olika kungar och jag fick den för mig lite oväntade frågan om jag kände Gustav Vasa. Jag fick tyvärr svara nej, vi är inte jämnåriga även om det kanske skulle tyckas så.

Vad har då Hazelius med Almqvist att göra. Jo en hel del. Kanske inte så förvånansvärt med tanke på Almqvists mångsidighet.

Vi börjar i Wicanderska villan eller Lusthusporten som byggnaden på Djurgårdsslätten snett emot Nordiska Muséet, kallas.

Där hade f Nordiska Muséets förutvarande och mångåriga styresman Christina Mattsson (P2 chef och uppskattad Folkminnesprogramledare bl. a) sitt tjänsterum.

Om man fick komma in där fick man på ena sidan se det kända Peter Mazer porträttet av Almqvist och på andra sidan porträttet av dottern Maria. På köpet fick jag en kortessä om att det fanns kopplingar mellan Hazeliusläkten och Almqvist och om den stora samling av Almqvist föremål som Nordiska museet äger inom sin omfattande och unika samling av personhistoria.

Almqvist var god vän med både Artur Hazelius pappa, generalen Johan August Hazelius och generalens bror Gustaf Hazelius och Almqvist hade stort inflytande på dessa i ämnena vandringsliv och avskildhet. Detta framgår i Sten Lundwalls uppsats ”Carl Jonas Love Almqvist, lantlivet och museitanken”. Det är Lundwalls kunskap som jag tar mig friheten att återberätta. Lundwall menar också att Almqvists teaterestetik och museiteknik kan ha verkat inspirerande på Arthur Hazelius i tankarna på det som blev friluftsmuseet över bl. a bondekulturen, Skansen. Familjen Hazelius sommarställe vid Edsviken i Sollentuna hette också Skansen.

Relationen mellan Gustaf Hazelius och Almqvist och orten Skillingsfors där de bodde en tid, kräver ett särskilt kapitel men mycket handlade om bondelivet som Gustaf försökte praktisera medan Almqvist skrev om detsamma och om naturen och vandringar på landsbygden för att sen flytta till Stockholm. Vänskapen med generalen Hazelius fick sig en rejäl knäck på moraliska grunder när Almqvist prästvigdes 1837 och ännu mer i samband med den Almqvistska katastrofen. Likväl, enligt Lundwall, skriver han i ett brev till en vän där han beklagar Almqvists öde och dennes beklagansvärda familj och slutar:

”Jag skall aldrig glömma hvad jag lärt av honom, aldrig att han är vårt lands största snille och aldrig hvad han gjort för vår litteratur.”

J.A. Hazelius alltid förblivande vänskapsfulla inställning till Almqvists familj gick i arv till Skansengrundaren Artur Hazelius. Och Lundwall poängterar att ”bakom Hazelius etnografiska patriotism syns Almqvist som en inspirerande föregångare” – det är värt att tänka på för Almqvists vänner – d v s vilket inflytande, vart man än vänder sig nog finns Almqvists påverkan där.

Ta bara vad Hazelius högra hand Sigrid Millrath återger för minne i boken ”Tror fröken att det klarnar ”(redaktör Arne Biörnstad) där man får den absolut bästa insiderkunskapen om Skansens tillblivelse och verksamhet fram till förra sekelskiftet.

Under en tid i hade man på Skansen författaraftnar i stugorna.

Sigrid Millrath berättar om dessa och lite mer utförligt om den afton då hon bett Ellen Key göra en Almqvistafton i Laxbro, idag kallad Bergsmansgården. Hon hade hört Ellen Key läsa Almqvist på Sällskapet Nya Idun. Och hon beskriver också hur man just då i Stockholm svärmade för Almqvist Songes som musikern och sångaren Sven Scholander framförde.

Den dag annonsen om evenemanget var införd blev det folkstorm i växeln på Skansen Indignerade bekanta och anonyma damröster frågade om det var meningen att trampa moral och dygd under fötterna på Skansen.

Den förfärliga Ellen Key och den dubiöse Almqvist.

Millrath berättar hur hon försvarade sig med att Almqvist var vän med Hazelius far och att man borde skilja på person och sak när det gällde författare.

”Biskopinna Grafström ringde och sa att hon fått upp hela frukosten.” Evenemanget blev av. Det blev mer än fullsatt och “Det var bara kapotthattar – dygdens och moralens symbol”, fortsätter Millrath och slutar med att Ellen Key tog alla med storm och nästan omvända traskade opponenterna hem.

Kerstin Brunnberg

Almqvist i Strindbergsfejden

Så sitter han däruppe i sitt ”blå” torn fyra trappor upp och funderar på sitt samhälle och alla dess uttryck. Han fattar sitt vapen – pennan – och så har striden – Strindbergsfejden – startat 29 april 1910 i Afton-Tidningen och följs i dagstidningar över hela Sverige. Ja, till och med utanför dess gränser fram till hans död och lite därefter. Ämnena är gränslösa och naturligtvis funderar han också på sin plats i författarleden och han kräver att man för att sitta i den undermåliga Svenska Akademien åtminstone ska ha läst bl a Törnrosens bok.

Så minns han med viss irritation Oscar Levertins recensioner i Svenska Dagbladet 3 maj 1899 och 30 sept 1906 av Brott och brott och Nya svenska öden. OL skriver 1899 Och som Almqvist blir han väl till sina dagars slut en gåta för sig själf och andra, en evig förbryllare, som förslösar med ena handen den beundran han inhöstat med den andra och 1906 Almqvist, lika stor experimentator och mångfrestare som Strindberg.
Hans reaktion kommer 16 juli 1910 med rubrik Ur-tjuva i Afton-Tidningen …
Om jag nu skulle passa på att tala om Almqvist. Vid upplivandet av hans minne i detta sekels början, förklarade Smyrnamannen  (OL min anm) att jag, Sg var en elev av Almqvist. Som jag räknar mig huvudsakligen som dramatiker och helst slår den strängen på min tresträngade, så förklarar jag elevskapet ogiltigt, ty Almqvist har aldrig skrivit ett drama, anade icke dramats form, då han berättar i oratio obliqua, i stället för att låta handlingen passera i oratio recta.
 Jag har läst Almqvist, fyra omgångar i mitt liv. Vid 20 år fann jag honom tråkig, och Går-an kunde jag med möda läsa ut. Nu vill jag bekänna, att jag icke förstår var giftet ligger i Går-an, som är en enkel vardagshistoria, allvarlig, utan framstickande tendens, handlande om ett enskilt fall, där ett olyckligt äktenskap avskräcker från ingåendet av ett nytt. Denfördomsfrie August Blanches ilska mot den boken är mig ofattlig.
 Törnroshistorierna för övrigt voro mig främmande genom deras hållningslösa form, då man t. ex. i en Slottsidyll ute i skogen råkar in i en litterär kritik över dagens storheter. Detta stillösa sätt som roade Almqvist, blev aldrig mitt mönster.
 Längre fram i livet återtog jag Almqvist, men råkade nu in i rövarromaner med Eugène Sues ”Jesuiter”, bortförda barn, enleveringar och dolkar. Ändå längre fram tvangs jag att läsa om Kapellet och Grimstahamns Nybygge. Ja, sehr nett, aber… En berättelse skall berättas så intensivt att den verkar såsom upplevdes händelsen just nu när jag läser, men dessa två äro ojämna; författaren räknar opp i stället för att ställa fram, och berättelsen blir stundom referat. Och avslutningen i Kapellet verkar som sista scenen i ett tyskt lustspel, där alla ställa upp sig vid rampen.
 Nu nyss läste jag Palatset och Araminta May. Palatset är i Hoffmanns stil, men det är intet klander, ty Hoffmann själv angiver sina Phantasiestycken vara i ”Callots manér”.
 Araminta May är i Fredrika Bremers och Sophie Knorrings stil, vilka båda författarinnor jag nyss med stort nöje läst om igen, vilket icke var fullt fallet med Fru Carlén, trots det goda sinnet som värmer igenom den stundom tillyxade formen.
 Almqvists beprisade originalitet upplöser sig lätt för den beläste bedömaren. Han skrev i sin tids smak: Tiecks, Novalis´, Fouqués, Hoffmanns, kanske Poe´s, senare Eugène Sues. Hans filosofi utgjordes av Saint-Simons, George Sands och fleres socialistiska idéer. Han var ett barn av sin tid, bara som han kunde vara.
 Hans samhällsupplösande tendenser ha vi med nöje återfunnit i Zolas Arbetet, Paris och flera, och en del av dessa ideal äro redan förverkligade. Men det var icke hos Almqvist jag fick dessa moderna idéer, utan i samtidens Spencer, Mill, och i det förgångnas Rousseau, som blev min.
 Det finns mycket gott, känsligt och vackert hos Almqvist, och något affischerat snobberi med ateism har jag icke funnit. Hans vers äro att studera, men icke imitera.
– – – Varfär var Almqvist så hatad då, hatet kanske lika överdrivet som beundran varit det? Ja, där lämna vi estetiken och råka på etiken. Han förvände rätten, tog sak på bak, understundom. Det finns en möjlighet att han gjorde det i ett Laune, eller som Eugène Aram i ett anfall av Übermensch-wahn, påminnande om våra dagars Åreskuta med Deukalion och Pyrrha.
Då jag länge märkt hur farligt det är att av medlidande lägga ett gott ord för en orättfärdig man, och då mänskorna så lätt och gärna se ett försvar i en förklaring, är det med betänksamhet jag släpper ut denna förklaringsgrund för fenomenet Almqvist.
– – –
 Almqvist försonade sitt felsteg med mångårigt lidande, så, att han har rätt att fordra glömska och förlåtelse, och man har gjort honom orätt, när man manat fram hans skugga, förstört  hans bild som diktare, och framhävt honom som en omoralisk moralist.
 Men jag anhåller härmed att få göra mig urarva från Almqvist, både som poet och etiker, framför allt som dramatiker; och må de göra sig urtjuva, de som stulit min person, mest min litterära.

Så platsar också Almqvist i August Strindbergs fejd.

Anita Persson

Motsägelsernas mästare – ett infall av Ture Rangström

Jag gillar att på måfå bläddra i och ögna igenom gamla skrifter och inkunabler på jakt efter just ingenting. ”Skrolla” säger man nuförtiden när textmassorna löper gatlopp och skärmtiden blir en skrämmande stor del av ens dag och levnadsbana. Att läsa böcker med tumme och pekfinger var en gång en konstart. Ett slags hasardspel för att få svar på livets frågor. Vem var Jonas Love Almqvist?  Han är för mig en nygammal bekantskap. Bellman och Strindberg kom emellan. Nu häpnar man över Almqvists fantastiska textmassor och över hans otroligt oroliga liv. Av en tillfällighet sitter jag här med en gammal vacker bok författad av den vittre Arvid Ahnfelt framför ögonen. Titeln är ”Almqvist såsom nyromantiker”. Den lilla kortfattade skriften kom ut 1869. Då hade Almqvist varit död i knappt tre år. Stolen i skrivrummet i Bremen var fortfarande varm. Det som får mig att rysa av tillfälligheternas spel är att Arvid Ahnfelt och August Strindberg var nära arbetskamrater på Kungliga biblioteket. Ahnfelt var 24 år och amanuens Strindberg 20. Det är lätt att föreställa sig deras diskussioner om den svenska litteraturen och Almqvist. Jag bläddrar igenom den lilla boken och stannar till vid den vackra beskrivningen av motsägelsernas mästare. Ett krusbär så gott som något.  

gigas sui generis immanis (lat.), oerhörd jätte av sitt slag, eller genom sig själv artis ridendi sui temporis pater (lat.), fader till sin tids konst att skratta (sätt att skämta) Ja m’en vais chercher un grand Peutêtre (fr.), Jag går att söka ett stort Kan Ske

• 

• 

• 

Ture Rangström

Om covid stress och de allra bästa rabarber

Tråkig, trångsynt, trög, trådmask… Min ordbok tar upp dessa ord när jag vill ha ett kongenialt uttryck för denna covida tristess som drabbat mig.

Men stopp, vem kan ifrågasätta tråkigheten mer än vår käre Almqvist där han befinner sig i Amerika utan att kunna tala sitt språk och ingen ha att diskutera med? Tänk denna exceptionelle ordrike mansperson existerande i ett land där han inte vågar använda svenska språket! Hur ensam han måste vara! Almqvist skriver och skriver dikter på rim och inte i långa banor, i en lunta kallad Sesemana, Himmel vilken tur att den inte försvann under de långa och äventyrliga resorna!

Vilken löjlig tråkighet jag just nu upplever jämfört med Almqvist.

”Om så det skulle hända
att ingen talar till mig alls;
vart skall jag då mig vända,
vafalls?

Jag då skall tal till-mig-själv,
och jag skall sjunga för-mig-själv,
och jag ska dansa med-mig-själv
en vals.”

Almqvist längtan till svensk mat framkommer då och då:

”Det anstår inte oss att tal illa om en kaka
som Mormor själv med egen hand åt oss har velat baka
Men varföre har Mormor ej lagt russin, mjölk och smör i?
Det skulle just gjort degen skön, om ock en smula rör i.”

Att resa i Sverige var en ouppnåelig önskan naturligtvis. (Precis som idag):

”Om jag ej alltid håller mig så stadigt i Enköping
som mången önskar.
Så är det endast därföre att jag ren Köping
har fått skåda, där allt mitt nöje och hopp nu grönskar.
Bör jag, säg, icke resa hit,
då hjärtat drager mig dit?”

Apropos krusbär så kan jag inte undvika att skriva hur han gillar rabarber,
”Rabarber finns av flere slag: Sibirisk anses för den bästa;
Men jag får säga: i min smak är ingen sorts den allrabästa.”

Nej, nu väntar jag bara på ett stick i armen så skiner solen igen. Men den chansen hade ju inte Love.

Topsy Bondeson

Gustav Vasa

I år är det jämnt 500 år sedan Gustav Vasa, då inte ens 24 år fyllda, utsågs till hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike, för att inleda upproret mot Kristian II (eller Kristian Tyrann, som han kommit att kallas i Sverige). Om detta skall jag inte orda mer, däremot kan jag konstatera att Almqvist, i Sesemana (som ju ingår i det omfångsrika manuskriptet Om Svenska Rim) förhöll sig till Gustav Vasa ungefär på samma vis som till de svenska krusbären. Såhär skriver han om honom:

Om Svenska Rim åttonde boken
Sesemana, sjunde spelet

12.

Min hjelte – – han liknade Alexander den Store,
Om . . om så vore;
Ja, hvarföre ej?
Dock nej –
Jag vill blott säga: han liknade Julius Cæsar,
Den . . den af forntidens resar,
Som ,”Stor”, ej kallas plär,
Men är.
Eller vill du hellre taga till! Carolus Magnus,
Denne präktige Dei Agnus,
Som Påfven till påfve gjort?
Det var ju mycket stort?
Nej! Nej! Nej! jag håller mig vid Gustaf Wasa:
Han är min kung! med honom är jag ständigt ung –
Hans minne eldar mitt bröst som med en himmelsk brasa.                   

Petra Söderlund       

                

Om man inte har något annat att göra

Om man inte har något annat att göra kan man ju alltid städa in bokhylla. Det ger dessutom möjlighet till fynd – t ex för omläsning – en underskattad sysselsättning. Men man kan göra andra fynd i böckerna. Jag öppnade en bok och hittade en lapp med mina nästan begåvade kommentarer till boken, men i en annan ett brev som hamnat där som bokmärke, och sen en teaterbiljett till Operan från 1964.  Sen ur en tunn blå bok med hårda pärmar ramlade ut ett kort med en hälsning från Allan Hultén och hans företag Beckers.

Hultén har som chef för Beckers firat 100 årsdagen med att ge ut Målaren.

Till den anrika firman Beckers gick folk förr i min ålder för att köpa målargrejor. En Beckersaffär låg i hörnet Humlegårdsgatan-Sturegatan i Stockholm.

Boken jag fann heter som någon säkert redan listat ut, Målaren en berättelse som ingår i Törnrosens bok. Berättelsen om spelmissbrukaren Elias Mickelson som blir målare genom en ganska typiskt Almqvistberättelse är för mig en första läsning,(som sen blir en omläsning).

Men jag läser den nu med Allan Hulténs ögon och sen det utomordentliga förordet av Stig Bergman och fattar att jag gjort en läsning av Målaren som Almqvist samtida kritiker anfört just som kritik, enligt vad Bergman berättar.

Almqvist är nämligen så oerhört sakkunnig i målandets teknik, färgers framställning, tillverkning av penslar etc. och Bergman citerar litteraturhistorikern Algot Werin som 1921 anser att Almqvist i novellen hopar detaljer, och sen skriver ”Almqvist är barnsligt stolt över de insikter han förvärvar och briljerar med sin sakkunskap, med sin önskan att slå folk med häpnad och det förleder honom att utbreda sig så vidlyftigt över målaryrkets hemligheter och att vilja slå folk med häpnad  och Werin fortsätter, ”betecknande nog reagerade kritiken allmänt vid Målarens framträdande (1840) mot det avsiktliga i Almqvists realistiska maner, mot detaljrikedomen  och omständligheten i  hans beskrivningar och kom att förbise berättelsens stora förtjänster.”

Men det var ju just det som jag läste med största intresse allt Almqvist skriver om måleri, teknik, färger osv. och det var naturligtvis för att jag såg att Beckers givit ut boken. Allt detta är ju enligt min uppfattning Almqvist storhet, styrka och att aldrig upphöra att förvåna sina läsare med ett vetande som han kan tillämpa och fylla på med, så tillgängligt och litterärt. Åtminstone tillåter jag mig att tycka det är berikande. F ö ger Stig Bergman också en fyllig bild av1840 års måleriyrke och färgtillverkning och den industriella processen av färg och penseltillverkning fram till 1965. Så nu gör jag omläsningen och följer berättelsens spännande dramaturgi och låter kimrök och blyvitt och umbra komma i bakgrunden. Men det blev ju därmed två böcker till priset av en. Och nöjet av omläsning.

Sen slår det mig vilken bra idé att sälja böcker så här –

När man går in för att köpa ett Höganäskrus i porslinsaffären ligger en trave Hemsöborna där, eller i konditoriet kan man förutom kakor dessutom köpa Spaning efter den tid som flytt eller en Ture Sventonbok.

Kerstin Brunnberg

Den unga fiskaren

Veckans krusbär har en doft av saltvatten och anknyter till det krusbär, som serverades för ett par veckor sedan: ”Love luras”.
Den unga Fiskaren är den sista i raden av publicerade, tryckta Fria Fantasier för Piano-Forte – häftet trycktes 1848 – och har ett motto, som kan sjungas på melodin i temats första fras:

I storm min båt må gunga!
Ändå jag högt vill sjunga -.

Fantasins tema har en tydlig folkviseton och det har framförts tankar om att Almqvist byggt stycket kring en gammal, men senare bortglömd folkvisa. Det kan ju även vara så att Almqvist själv komponerat melodin. Almqvists vän Wilhelm Bauck, som jämte Leonard Höijer var de enda som yttrade sig i positiva ordalag om notutgåvan, har i varje fall hjälpt honom med harmoniseringen. Den unga Fiskaren hör till de ”råa diamanter”, som Bauck, inte utan stolthet, säger sig ha hjälpt till att ”slipa och putsa”.

Det ligger nära till hands att tänka sig en anknytning till berättelsen Kapellet, där fiskaren Jonas, som först tros drunknad, återvänder med riklig fångst. Fantasins durslut antyder ju ett slags Happy-End.
Den sång, som hustrun Elin, pastorn och barnen så småningom hör när norra fiskelaget närmar sig, kan även sjungas på temats första fras:

Och vagga, vagga båt
nu hem från böljans stråt

Klaverfantasin Den unga Fiskaren har jag spelat in på en Malmsjöflygel från 1874 – en flygelmodell, som tillverkades redan på 1860-talet och som Almqvist själv – i alla fall teoretiskt sett – hade kunnat spela på.

Mats Persson

Love luras

Almqvist är så ofta exakt i sin miljöbeskrivning, Man kan ibland ha hans texter som resehandbok och följa landskapet. Tag inledningen av Kapellet. Där reser den nyvigde prästen från Kalmar, via Värnanäs, där en flicka visar honom vägen genom herrgårdsparken, vidare söderut. Allt är exakt skildrat efter att Almqvist 1836 själv gjort samma resa; från Kalmar, genom de ”nätta” förstäderna och i väntan på hästbyte1 beser han Värnanäs herrgård med de gamla och nya herrgårdshusen och den vackra parken, där en liten flicka drar en kärra, tydligtvis utförande arbete för herrskapsfolket, och hon visar honom vägen ut ur parken.

Men söder om Påboda reser dock prästen och hans författare olika vägar. Almqvist fortsatte söderut till Blekinge, medan prästen beger sig ”vesterut i skären till kapellet” (SV 8, s. 118). Prästen tycks här lämna den vanliga topografin, eftersom närmaste kust västerut är Hallands. Hur noggrant han dittills skildrat landskapet så bryter han fullständigt illusionen. Eller, nej det gör han inte! Som läsare har han oss i sitt grepp. De flesta av oss läser förbi ”vesterut i skären” och läser bara vidare och tror på miljöbeskrivningen. Det är först om man går djupare in i topografin som man ser att den inte stämmer. Vad han gör, vad vill han? I Almqvistiana 34 (2011), som har Almqvists resor som tema, diskuterar både Roland Lysell och Olof Holm vad som händer söder om Påboda. Lysells uppsats heter ”Solens gyldne kula, Påboda och Omberg. Platsens transformationer hos Almqvist”, och han visar på flera exempel där Almqvist gestaltar ett exakt återgivet landskap för att, när berättelsen når sin kulmen, ”poängen”, ”avsikten med berättelsen” lämna den exakta beskrivande realismen och istället fortsätta berättelsen in i en annan, andlig verklighet.

Philip Wahren, som har en intressant sida på nätet om historia och miljöer, har ställt sig samma fråga som vi alla andra, var låg förebilden till Kapellet, men som andra har han konstaterat att den exakt återgivna, ”trovärdiga” miljön aldrig har funnits. Men Wahren har fördjupat studierna till en skildring av de sociala förhållandena och nykterhetsrörelsen i trakten på Almqvists tid: Glomaleremitaget.com  

Var finns en sjö…

Var finns en sjö, där man i frid och lugn kan drunkna,
och det med nöje, utan obehaglig lukt?
Där inga lik förut på bottnen finnas sjunkna
och som med otäckheter fylla denna bukt?
Ej heller någon självdöd fisk, och inga unkna
kanalje kräftor, döda utan sans och tukt?
Finns väl en sådan sjö, så vill jag utan buller, bråk och vimmel
gå dit rätt snart, och i dess vackra vatten finna ljuvt min himmel.

Inte bara den bild Love målar upp i sin landsflykt, med dess förföriska bild av den drömda sjön och uppräkningen av allt man slipper möta där, smakar sött i munnen, utan också själva språkljuden är välsmakande. Det är säkert ingen tillfällighet att språkkonstnären Love sätter ihop en så skön ljudväv av en romantisk dödslängtan – med allvar i botten. Ett sött bär som också sticks lite. Musiken gör smaken ännu godare i munnen. En mycket fin tonsättning, en långsamt sjunkande melodi som till sist finner sin himmel i djupet. Leif Nylén fortsätter Loves tradition i det att han liksom Love gjorde tonsättningar utan att vara utlärd musiker. Lyssna på den med Tore Bergers personliga röst, och sjung gärna själva sen och smaka. Klicka här för att höra Leif Nyléns tonsättning av Var finns en sjö:

Inspelningen är hämtad från Blå tågets dubbelalbum Brustna hjärtans hotell (MNW) från 1972. Musik: Leif Nylén. Arr.: Blå tåget (som på den här skivan bestod av Leif Nylén, Mats G Bengtsson, Kjell Westling, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Urban Yman och Carl Johan De Geer). Sång: Tore Berger.

Karin Rosberg

Ett krusbär på en törnroskvist

När pandemin härjar som värst söker vi skydd hos varandra och läser sagor och berättelser för att fördriva tiden och öppna våra sinnen mot fantasier och drömmar. Vi har hukat länge nog. Men så länge elden brinner och håller oss varma tyr vi oss till varandra utan distansering och konsumerar krusbär och läsupplevelser.

Denna läsafton bidrar Carl Jonas Love Almqvist med öppningsscenen eller anslaget till mästerverket ”Amorina” som skrevs 1822 då författaren var 29 år gammal. Det är som bekant ett läsdrama som i rätta händer kan vara högst spelbart. Almqvist kallade ”Amorina” för en ”poetisk fuga” för att markera närheten av musikens makt och möjligheter. Det är en iscensättning i ord, ton och rörelse. Efter en omfattande bearbetning och självcensur (?) gavs boken ut igen 1839 – samma år som ”Det går an” – med titeln ”Amorina eller historien om de fyra.” Tvillingbröderna Wilhelm och Rudman stormar in redan i första scenen:

AMORINA

FÖRSTA TIDEN.
”Morgonens klara, heliga Sken – o friska, hvi flyr du?
Blid som Våren du var, Barndomens saliga lif.”

Första Taflan.

/En vidsträckt Skog, angenäm och sval af vårvindar. Ett sällskap af ungdom, Valdthornsblåsare, Målare och Jägare ifrån Hufvudstaden är spridt i åtskilliga nejder af Skogen./  

EN
Gossar, hvad lider natten?

EN ANNAN                            
Flere Guldstrimor hafva redan vaknat, och spritta upp ur deras mjuka Vagga, de östra purpurmolnen.

EN ANNAN            
På löfvens ena hälft lyser Morgonglansen. Hela skogen är genomskimrad af det begynnande Ljusets färgspel. Upp med Valdthornen,
Gossar!

EN ANNAN                              
Uppstigom på Bergshöjden derframme! Derifrån skall Hornens klang friare uppgå mot morgonens Himmel, raskare helsa den vaknande Jorden.

ALLE
Halloh! till Bergspetsen upp! – Men du, broder Målare-Poet, stadna qvar här nere i dälden, så skall du få höra, huru herrligt Sången
strömar öfver Skogens toppar.

MÅLAREN                                                                                            
Jag stadnar här nere.

/Alle de andre gå ditupp./

MÅLAREN, ensam, teknar understundom i en bok.

Hvad är ljufligare på jorden, än min fromma moder, Sverige, det älskeliga, klara landet i norden? Och hvad är skönare, än min moders gröna Jagtklädning om våren? – Bröder och Systrar, jag manar eder att tystna, att lyssna på de unga foglarnes qvitter i denna park. – Hvad hören J? – Hören J? – Det är icke allt fogelsång. Nej det är äfven långa toner ur Jagthorn, ur Valdthorn, som i klingande ringar draga sig om Granarnas kronor. Oändliga äro dessa Toner i deras Ankomst och Bortgång; oändliga, såsom två slags Röster: manande ur det förgångna, anande ur de kommande tider. – Du herrliga Valdthorn, klinga, klinga! svep in oss i dina saliga Toners ringar,
blås secund åt Foglarnes prim! – Hör, huru Skatorna skratta åt vårt
joller, och kullarne höja sig såsom bröst af glädje, och gräsdunet le-
ker med vinden. God morgon, jag helsar dig friska vind från norden
.. Gudsfred mina blomster små!

/Han går bort ner i Skogsdalen, under allt flere samtal med enbuskar, sparfvar och tallkottar, hvilka synas honom vara obeskrifligt
förträffliga och rara. Nu höres öfver nejden ett högt skriande Jagtjubel, en blandning af hundars skall och harars skrän, så starkt, att asparnes löf darra,
men tallarnes barr stå orörliga, såsom styfva leder af bajonetter. –En svärm Jägare kommer fram./

EN JÄGARE                              
En buss, kamrat! – Sjelfva djefvulen bor i tobaken, så stärker han magen. Jag tog bara fyra bescusherrar klockan tu. Hvar äro vi nu hema?

EN ANNAN                                
Jag är född på Värmdön, och känner sjön bra, men icke landet.

EN ANNAN            
Narrar, vi äro ju i Danderyd, ett par fjärdingsväg bortom Stocksund, eller så. – Ser Ni inte Djursholm der ner i viken?

EN ÖFVERJÄGARE
Passa upp – jag hör Gref Hermans pipa bakom berget, han är här på fläck. – (till en jägare) Stå ej och hvässa flintan längre, du lymmelin; ser du, sjelfva hundarne stå och gäspa öfver din lättja.

JÄGAREN                        
Vasserradon, du kunde nog tända på krutet sjelf du, Herr kröppelin, utan både flinta och lås, bara med arga ögon. Jag har mördat tre harar ren i dag, begriper du, att det nöter flintan? Gref Rudman slog mig sjelf på axeln och sade, si du är en satans pojke, dig skall jag nog dra upp i verlden! så tog han min tredje hare och stoppade i väskan. – Hvaba, får jag inte hvässa flintan?

ÖFVERJÄGAREN
Huru länge har du tjenat hos Gref Rudman, gosse? – Hvad var det han grälade på Gref Herman om, när vi stego i land der nere?

JÄGAREN                            
Nå sådant gnabb misstycker ingen till sjöss och skogs. Så äro de bröder sedan, och Tvillingbröder till! Tåckeder föra alla Herrar med sig ur barnkammaren.

ÖFVERJÄGAREN                                                              
Rätta Er! Ur vägen för Grefvarne –

/Rudman och Herman af Falkenburg nalkas. Alle Jägare med hundkoppel och bagage vika åt sidan bort i skogen, under alt flera samtal, lika qvicka, träffande, anständiga och passande, som det vi nyss hört. Begge Grefvarne blifva ensamme./

RUDMAN
Du går så tyst, min höge Broder! – Roar Då jagten icke nu som förr? – Herr Grefve, Herr General! Ers Nåd det icke anstår, Att gå i griller! – Herman hör dock, hör dock, Omsider du blir tokig ..

HERMAN
Blott Grefve Generalen är, och Grefven Blott Menniska, och Menniskan väl understundom Kan sänka sig i Själens gyllne landskap. – Dock, Rudman, ej du nämnt min högsta Titel, Svensk! Svensk jag är, och jag har inga Griller!

RUDMAN                                                                            
Gif det då annat namn. Funderingar I regnbågsregioner, klingar det Tillräckligt? – Distinctioner om de känslor, Som passa högra eller venstra sidan? – Bekänn dock Herman, du är ofta vek.

HERMAN                                                                
Nej, stolt jag är! ty, hvilkens Son jag är, Jag känner.
O mina svenska anor, hvilken stolthet
Att ega er! – Ej sjuka dystra Griller
Bo i det friska, fattiga, det goda
Det Hjelteland i norr, der himlen strålar
Så vinterhög och klar, der sommarvindar
Omkring med helsa öfver blomstren resa.
Här känner man i jernfast grund, man tänker
Likt Carlavagnens gång på fria Fästet,
Och handlar barnsligt jättelikt, som Skriften
Befaller.
Du, broder, som för grubbel mig så häklar,
Misskännande det höga lifvets under,
Om dig jag verkligen har skäl befara,
Att du, just du, af Grubblets spindlar inväfs.

RUDMAN
Jag vet; det är det urgamla. – Du alltid                    
Den lugne är! – Ej blef du vred der nere                                                  
Vid stranden nyss …

HERMAN
Du, du blef vred.

RUDMAN
Och du?

HERMAN                                                                          
 Jag teg; ty på din Underdånighet
Med stickord kryddad, ville jag ej svara.
– O slutom, Rudman! skyndom oss i skogen ..
Hör, hör du Sångerskan? O drilla, drilla
Än, än ett slag min grönblå siska lilla!

/Siskan flyger ned emot dem, sätter sig ett ögonblick med vänliga åtbörder på Hermans axel, och far derefter vidare i Skogen./

RUDMAN ser Siskan på Hermans axel.

Du herrlige, du alltid store Herman!
Jag alltid uslingen! – O mörka Öde,
Beständigt så emellan oss du länkat;
Jag räds, jag dina nya tecken ser!
Dock broder – är du djupsinnig och höglynt,
Så feck jag tålamod och hopp om bättring,
På slutet bidar jag. – Gif mig din hand,
Förlåtelse, om jag dig sårat, broder!

HERMAN                                                                
Förskräckte dig ett sådant yttre Tecken?
Dock, här min hand,
Här min förlåtelse – men med ett vilkor!

RUDMAN                                                                  
Ett vilkor – höge Broder – du ett vilkor?

HERMAN                        
Det vilkor, att du mer ej nånsin börjar
Det dummaste af alla ämnen, ”hvilken
Af oss är bättre, hvilken sämre” – hör du!
Räck mig din hand; ej sådant nånsin mer.

Nu härifrån – mitt öga längtar, trånar
Till andra trakter, der jag ren är väntad:
Det glimmar för min själ, farväl, farväl! –

Men i detsamma han vände sig bort, hördes ett buller af kommande Jagthundar, framför hvilka en ung snöhvit Hare sprang i höga skutt…

Gref Rudman, som stod i skåtthållet, skyndade sig att sigta på Haren, sköt af, men sköt bom. Herman lade genast an, sköt och träffade Haren. Dock hämtade sig den sårade, och kom undan bland de djupaste snår och buskar. Rudman skyndade straxt efter rofvet: men Herman, – den ridderlige, stolte, gudomlige, öme Herman! – som fann tiden nalkas, då han utsatt mötet med sin Älskarinna, drog sig bort till den aftalade platsen i skogen. Emedlertid
hade Hundarne fasttagit den skutna Haren, och släpade den till Gref Rudman./

RUDMAN upplyfter Haren i öronen.

Välkommen, mycket mycket välkommen, du min egen Vän! Åh, hon
är sjelfva hvitheten, mjukheten, aptitligheten: Hon skulle blifva min
till sluts, ser hon på! min skulle hon blifva.

/Han ser sig omkring./

Är jag icke nu ensam här i Skogens ensamhet, utan tång på min tunga? jag slipper gå rak, nå Gud ske låf. Visserligen, är det ett vilkor för vår natur, att vara gentila i gentilt sällskap, och att då tala städadt tal, c’est à dire åt hela maneret gifva en tournure d’elegance, en viss finesse, som just visar stämpeln af en elegant finhet. Men hvilken klok undflydde ej denna gêne, så ofta ej sällskapslifvets torra genius tvang honom att genera sig? Jag för min del, är klok; och jag har beslutit, att alltid vara det: och förr skall allt förnuft fly ifrån detta hufvud, än jag upphör att vara det. Här i skogen är för roligt:
man är den man är; ganska oskicklig, jag tillstår det – ja jag vill gå så långt och påstå, att man så här på egen hand ofta är så utomordentligen en Bock, att det minsta ord derom nämndt i en lysande divan skulle drifva hela societén på flygten – men allt detta är så utomordentligt rätt, så roligt, så naturligt; ty, ach mine Herrar, det är en gång vår Natur, att vi ej vilja vara tvungne, så ofta vi äre frie. –Du lilla Djefvulshare, jag älskar Harstek öfver allt tänkbart; men dig, Hardjefvul, älskar jag dock mest af alla de harar, jag förut har i väskan, derföre, enkom derföre, att den öfvermodige Tvillingbrodren Herr Herman, Stormasten sjelf, sköt dig, men jag ändock feck dig, likafullt feck dig. – Derföre vill jag upphöja dig till Har-ryktets
höjd; jag vill lofva dig ett löfte, Harhona: jag skall anrätta dig på min yppersta souper, som skall räcka in på ljusa morgonen. Genom dig
skall jag vinna Publiken och min Plan! Och ifrån den stunden skall
du och jag aldrig förglömmas, så länge Folk mins något.

/Han försvinner ned i Skogen./

En tonsättare finner en text
Tankarna fara vill. Mina associationer när jag läser Almqvist ”Amorina” går till vår sommarö Törnsholmen i Gryts yttre skärgård. Kanske har det något med de vilda törnrosorna att göra? En sommar för länge sedan när jag var i den okontrollerbara läshungriga åldern så hittade jag på vinden två trälådor som innehöll ett rikt och välläst arbetsbibliotek som tillhörde min namne och farfar tonsättaren Ture Rangström. Där fanns alla Strindbergsböckerna så klart. Somliga sönderlästa med otåliga markeringar gjorda med blyerts. ”Svanevit”, ”Kronbruden” och ”Ett drömspel” bar spår av dramaturgiska och musikaliska noteringar. Där fanns också exemplar av diktsamlingar från samtida poeter. Bo Bergman, Hjalmar Gullberg, Gunnar Ekelöf, Karin Boye, Harry Martinson med flera. Alla attraherades av den textförlösande komponisten som kopplade sitt eget tonspråk med ordens och meningarnas valörer. Även tyska och danska skalder fanns huller om buller i lådan. Den enda spåret efter en klassiker som dök upp var ett exemplar av Almqvist ”Amoria”.

Det framgår om man studerar Lennart Hedwalls fantastiska musikaliska biografi över tondiktaren Carl Jonas Love Almqvist (2014) att ohyggligt få sentida tonsättare har vågat sig på Almqvists texter. ”Att sätta musik till Almqvists kortare dikter har knappast varit aktuellt för efterkommande tonsättare, med hänsyn till diktarens egna melodier. Men det har hänt.”

Ture Rangström är en av de få som har tittat i Almqvists oeuvreförteckning och gjort sitt val. Han har fastnat för ett fragment i ”Amorina” som jag markerat i föregående citat. Av självbevarelsedrift har Rangström undvikit att välja några religiösa, poetiska eller innerliga naturbeskrivande strofer. ”Högsång” är en slags kampsång om stoltheten att var svensk. Det låg väl i tiden. Sången är daterad till den 18 juni 1916 och dedicerad till den folkkäre barytonsångaren John Forsell. Det är Almqvist som skaldar och Rangström som färglägger. Titeln ”Högsång” tror jag tonsättaren har hittat på för att rycka loss stroferna och markera eget kynne.

1917 gav Nordiska musikförlaget ut 23 av Ture Rangströms mest kända sånger (romanser) med texter av bland andra Runeberg, Heidenstam, Bo Bergman och Strindberg. Tonsättaren har själv översatt flera av texterna till tyska med tanke på den internationella lanseringen. Den pompösa ”Högsång/Hochgesang” är det näst sista numret i samlingen efter den visbetonade enkla ”Vinden och trädet” med text av Bo Bergman. Den sticker ut kan man tycka.  

Almqvistsången uruppfördes vid en ”Balladkonsert” med svenska komponister (Andreas Hallén, Kurt Atterberg, Ture Rangström med flera). John Forsell med orkester tog sig an ”Högsång” som väckte anklang. Man kan väl säga att kopplingen till ”Amorina” tunnades ut efter hand. Librettisten Almqvist hade inte så mycket med sammanhanget att göra. Kanske inte Rangström heller. Sången hamnade i genren med fosterlandssånger av typen ”Sverige”, ”Du gamla du fria” med flera. När Finlands sak blev vår i december 1939 hade tenoren Set Svanholm tagit över högsången efter John Forsell. ”Högsång” blev ett huvudnummer vid sidan av ”Björneborgarnas marsch”.

På sätt och vis är det lite synd att de moderna tonsättarna har hållit sig på så respektfullt avstånd från Almqvists kongeniala och mångsidiga texter och musik. Undantag finns naturligtvis. Lars Johan Werle, Lars Runsten och Margareta Hallin är bara några namn som dyker upp. ”Herregud vad här är vackert” – kommer alltid att klinga som en påminnelse eller ett lockrop från den komplicerade och olycklige författarens som befann sig i ständig inre och yttre landsflykt. Rangström valde Strindberg som sin partner. De träffades personligen. Strindberg påstod att han själv hade laddat alla sina dramer med musik och musikangivelser. Det var bara för en ung komponist lösgöra tonerna och akta sig för norska tongångar.

Ture Rangström

Uppvaknandet

Året är 1969. I ett skyltfönster på ett antikvariat på Linnégatan i Stockholm ser jag Boken! Den jag lånat gång på gång på Musikaliska Akademiens Bibliotek, C.J.L. Almqvist Törnrosens bok. Där fanns noterna till alla femtio Songe!

Jag gick in och köpte boken. Jag var ung student, men jag minns inte att det pengamässigt var någon stor investering. Kanske berodde det på att den inte var komplett! Det jag höll i min hand var del ett och två av Imperialoktavupplagan, Andra upplagan från 1850 hopbundna till ett band.

Carl Nyvall står skrivet på pärmen och på ett försättsblad Berta Mankell

Minne af Pappa.*

Där under har jag skrivit mitt namn med datum 13/1-69

På nästa försättsblad finns ett inklistrat gulnat tidningsurklipp med CP Mazers porträtt av författaren.

Där i boken, som efter runt femtio års användande är mycket sliten, står på sidan 101 i del 1, berättelsen Uppvaknandet. Den föregås av pianostycket Det doftar i skogen.

Författaren skapar en hel scen för oss där han förutom en tröstande, vacker beskrivning av hur det kan vara att avlida, bjuder oss på upplevelser för alla våra sinnen. Synen: Jag vaknade och såg mig vara i en skog; lukten: Vilka ljuvt doftande löv omkring mig; hörseln: På avstånd hörde jag vattnets ljud; känseln: Gräset var skönare och högre omkring mina fötter; smaken: Jag knäföll för att hämta upp vattnet. Jo, nog smakar vandraren på vattnet i den kupade handen!

Enligt mitt förmenande är Uppvaknandet bland det vackraste som skrivits om Döden. Det är en text som betyder mycket för mig och som har gett mig tröst i hela mitt vuxna liv.

Uppvaknandet

Jag vaknade och såg mig vara i en skog. Huru har jag kommit hit, tänkte jag. Jag låg ju sjuk på mitt läger inne i min mors lilla kammare, och det sista jag minns, är huru hon satt gråtande vid sin sons bädd.

                      Vilka träd? Vilka ljuvt doftande löv omkring mig och ett sken emellan dem, så fridfullt, så klart, så upphöjt av själva den svalkande skuggan runtomkring.

                      Och jag är ju alldeles frisk nu?

                      Jag såg att det var morgon. Den mildaste grönska glimmade över marken, men jag tyckte att alla kvistar och stammar voro vackrare än nånsin förr.

Jag tänkte på min moder, jag önskade henne hos mig i lunden, jag ihågkom hennes bild, huru hon stått bredvid mig och sett sörjande på sitt barn. Varföre är hon icke också här?

                      Jag tänkte gå till vår källa, varifrån jag var van att hämta vatten hem till oss varje morgon innan jag blev sjuk.

                      Jag återfann min gångstig till källan: gräset vid den var så friskt. Det var skönare och högre omkring mina fötter än nånsin.

                      Jag gick på min stig genom lunden, och jag såg ovanför i rymden två vita skyar fara fram över trädens toppar; men snart såg jag dem icke mer. På avstånd hörde jag vattnets ljud: det hoppade utför berget ned i rännilen till min källa; jag igenkände allt. Men ljudet var klarare, än jag förr hört, och jag undrade.

                      Jag började sjunga. Det hade jag ofta gjort när jag gick genom skogen efter vatten. Men nu hörde jag en ton, som jag själv icke sjungit förr, och jag började sjunga efter den. Då tyckte jag att jag begynte höra två andra röster, som sjöngo jämte mig, och ändå såg jag ingen vid in sida.

                      Jag blev så glad och fri. Jag är då icke ensam? Och likväl såg jag icke de tvenne, som sjöngo jämte mig, men jag hörde deras ord med mina. Den höga luften, hela den stora trakten instämde småningom i ljudet; men så varsamt, så ömt, att ej såra den fina himmels glas, som sken över träden. Så lät sången:

Källans klara sorlande sakta susning, hör!

Himmelska, höga solens strålar le mellan löven:

Tystnen, lyssnen, naturen sjunger Skogarnes sång.

                      Jag kom till min källa. Jag knäföll för att hämta upp vattnet. Jag glömde att jag nu hade intet käril med mig att bära uti. Men jag såg min bild i källan, och jag förskräcktes! Jag var så vacker. Jag sade mig: vad visar mig vattnets spegel i dag? Icke är detta jag.

                      Då hörde jag en röst ifrån den innersta lunden, det lät som en viskning till mig, men min moders var icke stämman. Vem ropar mig? sade jag: är det du, min moder?                       Men rösten svarade:

Dig kallar nu din Fader. Stå upp och kom in under tälten till oss i vår glädje! Ty du lever nu.

                      Då först förstod jag, att jag hade dött.

                      Jag gick in till dem under deras hvita tabernakel, och jag hörde deras sånger.

≈≈≈

* Carl Nyvall, skulle kunna vara den svenske missionären Carl Johan Nyvall, född 29 december 1829 i Vall, Karlskoga socken och Berta Mankell, folkskolelärarinna, hans svärdotter gift med Karl Johan Nyvall, som här kallar sin svärfar ”pappa”.  Detta är funderingar efter googlesökningar. Kanske någon Almqvistvän vet bättre?

Solveig Faringer

Almqvist om fullmånen och vinterkylan

Om Svenska Rim är onekligen en guldgruva att ösa ur när det gäller snudd på det mesta i tillvaron, särskilt om man har texten tillgänglig för sökning digitalt. Än så länge finns bara de första fem böckerna utgivna i Samlade Verk (SV III:7), och således också endast denna text sökbar i Litteraturbanken. Kommande volym ska omfatta bok 6–9 och det innebär en del av Sesemana. Tills dessa kan jag ge ett litet smakprov på vad den som söker kan finna – och varför inte ta reda på vad Almqvist hade att förmedla om fullmånen, som inträffar just nu, och vinterkylan, som åtminstone borde inträffa såhär års.

Ur Sesemana

Nittonde spelet

9.

Förvånande det riktigt är, att Månen så kan lysaMed blott ett lånadt sken? Och mången känner jag, likväl,

Som sjelf har ljus, men dock är föga lysande, minsjäl!

Ett sådant under kan naturen i sitt sköte hysa –

Nåväl,

Kan folk bli varse dylikt, och ej i sin själ

Förskräckligt rysa?

Jag står förbluffad, säger jag: åtminstone för egen del!

Tjugonde spelet

18

Hur underligt, att fiskarne sig ej förkyla

I vattnet, vintertiden, i den grymma kyla,

Som der då råder, jemte frost och is och snö.

Jag säker är på mig, att visst jag skulle dö –

Åtminstone jag tror, att ej jag skulle lefva –

Om så i ständig fara att bli död jag måste sväfva.

Alexandra Pascalidou om Almqvist

Törnrosen eller nyponrosen är vår vanligaste vildväxande rosart. Dess återkomst är lika naturlig som alla de nya som man möter och som av olika orsaker börjar läsa honom och som ser honom som en av Sveriges främsta författare, dramatiker och journalister Carl Jonas Love Almqvist.

Häromdagen när jag träffade kollegan och författaren Alexandra Pascalidou lämnade vi vårt vanliga diskussionsämne, journalistiken, för att ett helt annat ämne var det som Alexandra var uppfylld av.

Så här berättar hon.

Jag har fallit för Love Almqvist tack vare mina heltidsstudier i Drama på Södertörns Universitet när jag valde att skriva en monolog baserad på hans liv och verk.

Jag föll handlöst för den romantiska realisten och kreativa idealisten som var gränslös i sitt skapande och korsbefruktade filosofi, dramatik, politik, musik, lyrik och epik. Han skrev om Sveriges samtid och dess förflutna, om alla länder och tider – från de grå svenska torpstugorna till Medelhavets skimrande skyar – som han i verkligheten aldrig fick uppleva. Han vågade sticka ut sin radikala liberalhaka i en stockkonservativ tid som slog honom gul och blå och fördrev honom från fosterlandet.

Som ganska ny läsare av Almqvist kan Du nämna något verk som Du särskilt fäst Dig vid och varför?

För omgivningen tedde han sig hypnotiskt vältalig när han predikade om alltings enhet och sen var han ju en rastlös resenär med en unik förmåga att komma i kontakt med människor från alla samhällsklasser.

Sin resefilosofi utvecklade han i den lilla uppsatsen Hvarför reser du? (1838) som är mycket läsvärd:

”Man skall resa ensam, mottaglig för alla intryck, utan förutfattade meningar. Tillvaron är en scen, där alla människor har fått en roll att spela. Varje människa är intressant, olik inte bara alla andra utan också sig själv, växlande från stund till stund.”

Ingen resa var för lång, inget besvär för stort. En inre oro drev honom ut på ständigt nya upptäcktsfärder som präglade hans författarskap. Efter en resa till Paris 1840 skrev han exempelvis om de förtryckta massornas krav på rättvisa och risken för att maktfullkomliga ledare förvrängde deras kamp för egna syften.

Han kunde umgås med alla – utan att tidigare förtal och fördomar störde samtalet. Överallt frågade han folk om deras situation. Även under sin flykt från Sverige, i juni 1851, misstänkt för stöld och giftmordsförsök, på väg till Amerika stannade han till i Hult vid Vänern för att höra med timmerarbetare vid hamnen om deras liv, villkor och vardag.”

Men jag antar det finns några av de stora klassikerna som berört Dig, men hur?

Romanen Det går an handlar ju som alla vet om kvinnans rätt att själv försörja sig (näringsfrihet), liksom att ge henne makten att slippa bindas i äktenskap och en patriarkal rättsordning. Det provocerade så mycket att han deplattformerades och sparkades från sitt jobb som rektor som ville slippa skandaliseras.

Slutligen är Tintomara i Drottningens Juvelsmycke en av mina absoluta favoritkaraktärer – androgyn, djurisk, himmelsk, jordisk- så fascinerande i sitt väsen. Häpnadsväckande att det han skrev då känns högaktuellt och drabbande idag.

Kerstin Brunnberg som fick lyssna på en ny Almqvistvän.

Med Loves ögon och öron
Doktor Libius – Almqvist när han är som mest uppsluppen

I Sveriges Radio Plays utmärkta utbud av Dramaklassiker kan man just nu lyssna till Alf Sjöbergs radioteaterföreställning Amorina för Radioteatern från 1963. Vi hör Anita Björk i titelrollen, Georg Funkquist som doktor Libius och Per Oscarsson som den blodtörstige galningen Johannes – Anita Björk och Per Oscarsson hade ju varit med redan i Alf Sjöbergs uruppsättning av Amorina på Dramaten 1951.

Det är i dessa mörka tider en fröjd att återuppliva bekantskapen med Almqvists stora ungdomsverk Amorina. Det innehåller svindlande kast mellan högt och lågt, himmelskt och jordiskt, smärta och komik. Styvfadern doktor Libius står för komiken i dramat, Amorina och Johannes för smärta, galenskap och sanning. Libius är igenkännbar, åtminstone för mig – vem har inte träffat på en doktor Libius i verkligheten? En stormagad och pretentiös farbror med (åtminstone andliga) äggfläckar på slipsen, en man som lever i en annan verklighet samtidigt som han kan visa prov på ett förbluffande krasst verklighetssinne. Doktor Libius funderingar om han har ”ledighet för lik imorgon” efter hustruns död kommenterar Henrika/Amorina: ”I dödmän – en gravstank utgår från er alla. Europa luktar lik” – en replik som lyfter över det triviala samtalet och har kommit att bli ett av Almqvists bevingade ord.

Den roligaste scenen i Almqvists hela författarskap är i mitt tyckte det absurda mötet mellan doktor Libius och Johannes på en enslig skogsväg. Libius går och bekymrar sig över den förälskade Henrika:

”Bär hon sig icke åt som en besynnerlig människa, både natt och dag? begriper jag, om hon idkar kärlekshandel eller gör julklappar åt mig nattetid i skogsbackarna? blir hon omsider riktigt tokig, vem skall då stå för mitt hus? vem skall räkna fram mina kläder? vem skall sköta mina pigor, det vill jag veta?… Hm, du skall få se, Libius, att du slutligen får hyra dig en aparto husmänniska! Jag är olyckligare än en lutfisk.”

Då kommer Johannes störtande fram ur skogen.

Doktor Libius
Stilla lugnt! jag är förlorad. Hvad vill han mig, skogsmänniska? Jag har intet mynt.

Johannes
Bästa – bästa herre! är icke herrn präst – tillåt mig!

Doktor Libius
Jo, joho – en obemedlad präst.

Johannes
Detta heliga ämbete är ju inrättat till upplysning för arme – förkastade – brottslige – i deras frid förlorade?

Doktor Libius
Vad vill detta säga? Vad vill han mig – han –
[– – –]

Johannes
Svara kort – finns Gud till?

Doktor Lilius
Vasa? Se just det gissade jag, ni är varken född eller döpt i Sverige?

Johannes
I blod är jag döpt. Förr än jag föddes, blev jag döpt.

Doktor Libius
Vad för slag? Vad är det för en ritual? Det måtte jag säga! Vidare, nå vidare –

Johannes
Då min moder gick med mig, missfostret, tvangs hon att bada i blod. Då hon förnam tillväxandet av mig, avgrundsbarnet, deltog hon i slakt, och i sista stunden sväljde hon det blödande hjärtat av ett lamm – förstår ni?

Doktor Libius
Obehagligt – ganska otäckt – jag får ont –
Vad? vad nu? Se så där ja, har jag icke nu återigen glömt flaskan med mina prinsens droppar hemma!

Johannes slår armarna om Libius hals.

Johannes
Du har präktiga läppar – jag vill kyssa dig.

Doktor Libius
Aj, näcken, näcken – bit inte sönder min mun – du bits kanalje!

Johannes
Du är bra blodfull – det rinner härligt! Gott, ack gott! – Farväl! jag måste till skogs. Farväl tills härnäst! farväl!

Johannes springer bort, och Libius kommenterar:

Doktor Libius
Huff, jag är osalig! När jag kommer till Stockholm skall de tro jag har veneriskt, eftersom min mun är sönder. Kan någon begripa varför han skulle bita mig i läpparna?

Här möter vi Almqvist på hans mest uppsluppna humör – visst är han rolig?

Cecilia Sidenbladh

Tack morfar!

Hade just tagit sällskap på Riddarholmen med ”en herre med paraply, spirituellt utseende, fina kinder, stövlor och galoscher…” och så står vi plötsligen framför Bergstrahlska huset på Riddarhustorget – framför Loves morfar Carl Christoffer Gjörwells boklåda från början på 1769 – och mina tankar lämnar herrn med fina kinder.

Morfar – ”de lärda mödors patriark” (enl Thomas Thorild) och litterär mångsysslare – med utbildning, engagerad i politik och samhälle, bibliotekarie, förläggare och publicist och dagboksskrivare, som introducerade Rousseau i Sverige. Det berättas att hans hem var fyllt av böcker och tidskrifter och aatt han sparade alla papper som det stod något på. En guldgruva från 1700-talet efterlämnat till oss.

Promenaden stannar alltså vid Carl Johan Love Almqvist och hans ”sötaste morfar”.

Love, som fått ett namn från morfar, var dennes förhoppning för framtiden. ”Morfars dröm var att Love skulle bli en lärd, kanske professor i historia i Uppsala”.

Man kan läsa hos Johan Svedjedal att morfar skämde bort Love och uppmuntrade honom. ”Herre Gud, hvad den gossen gläder mig!” skriver morfar och fortsätter ”Född med ett det mest deciderade snille för historien, läser och skrifver han beständigt, och har redan – vid blott tolf år – ovanliga insikter”.

Vilken start i livet!

Morfar var naturligtvis en fast punkt för Love, som förlorade sin mor redan knappt 13 år gammal.

Morfar tog ansvar för hans uppfostran och försåg honom dessutom under hela sitt liv med böcker och skrifter. När Love vid 15-års ålder antogs vid Uppsala universitet skaffade han även användbara kontakter. Love levererade då till morfar upplysningar och skrifter.

Vilket givande utbyte!

Jag vet hur mycket en morfar kan betyda så nu ser jag fram emot att läsa brevväxlingen mellan Love och ”söta morfar”.

Åter till boklådan, som ansågs vara en välkänd ”skvallercentral” för det övre skiktet av den tidens stockholmare.

Tänk att sitta där och lyssna till alla samtal, diskussioner och alla rykten!

Vilken start på en bildningsresa!

Vem kom till boklådan?

Det ryktas att kungens konstnärer Johan Tobias Sergel, Elias Martin och Louis Jean Desprez fann sin tillflykt hit.

Vi hittar också bl a greve, riksmarskalk, president i Kammarrätten C.A. Fleming, friherre, författare, ledamot i Svenska Akademin Gudmund Jöran Adlerbeth, diplomat, kammarjunkare Gustaf D´Albedyhll, läkare, medicinalråd S.A. Hedin, ryske minister J.P. van Suchtelen, och bibliotekarie och skriftställare, lexikograf Jacob Björkegren. Den senare var också vän i familjen Gjörwell och återfinns i Loves Jaktslottet som människohataren och pessimisten.

En annan besökare och familjevän av stor betydelse var pedagog Carl Ulric Broocman (1783-1812). Han var den tidens mest framstående pedagog med studieresor i Europa. Vid dessa brevväxlade han med morfar. Han startade den första pedagogiska tidskriften Magazin för Lärare och Föräldrar, där också morfar gjorde inlägg. Broocman förfäktade skolbibliotek, flickors rätt och organiserade bl a folkskolan.

Hans motto ”att öppna öga och öra, att utvidga och skärpa deras blick, att upplysa själen…”.

Nog finner vi spåren till Loves verk från morfar och gästerna i morfars boklåda och nog har vi mycket att tacka morfar för, där han ligger begravd bredvid dottersonen vid Solna kyrka!

tycker Anita Persson