Turisten Almqvist i Paris 1840
Vad är en turist?
Det är den fråga som Almqvist nyanländ till storstaden ställer sig i sin första Aftonbladsartikel från Paris den 28 augusti 1840. ”En turist i Paris… kan påhälsa museer, bibliotek, teatrar och allt detta, som tusende sett före honom, och han kan tala därom för att återupprepa för tolvhundranittionde gången vad hela världen vet och sett; han är då en dum turist.
—Han kan också göra sin visit hos Casimir Delavigne, hos Victor Hugo, hos Alexandre Dumas, George Sand, de la Mennais… för att betrakta så märkvärdiga personer i ansiktet eller observera vad tofflor de bruka, när de gå hemma. Detta vet väl inte hela världen, det är sant. Det kunde således förtjäna att skriva om, men det kunde hända, att mången fann det tråkigt, enfaldigt, onödigt. I en så olycklig händelse blir då turisten även en dum turist”, slår Almqvist fast.
—En klok turist bör istället ”i en stor och märkvärdig stad hitta på att se vad ingen ännu sett eller frågat efter; med ett ord, skulle han icke kunna vara olärd? Det är visserligen svårt, ty, för att vara olärd, fordras att gå en alldeles egen bana.”
—Med den filosofin i fickan vandrar Almqvist ut i Paris, lyhörd och öppen för intryck som han redovisar i artiklar både i Aftonbladet och Dagligt Allehanda och i brev hem till familjen i Sverige.
Time out
Hans resa till den franska huvudstaden hade varit tämligen utdragen även med dåtida mått mätt. Den 29 juli 1840 hade Almqvist vinkats av från Riddarholmskajen i Stockholm och anträtt sin resa med ångbåt till Göteborg. Där hade han räknat med att ta en ångbåt till Köpenhamn som dock var inställd, och han tog sig istället landvägen med diligens till Malmö, och därifrån med ångbåt via Köpenhamn till Lybeck. Tillsammans med två reskamrater hyrde han en kalesch och fortsatte genast till Hamburg. Efter någon dag embarkerade han ett stort ”ångskepp” som förutom ångmaskin var försedd med två master och segel. En våldsam storm försvårade seglatsen mellan Hamburg och Le Havre, fartyget drev i motvind under fyra dygn medan passagerarna låg sjösjuka i sina kojer ”som på ett lasarett”. Slutligen tog sig fartyget in till Boulogne-sur-Mer, där passagerarna lättade steg iland. Dagen därpå fortsatte Almqvist i diligens mot Paris, en resa på 24 timmar, och han anlände dit den 21 augusti klockan 9 på morgonen.
—Drygt fyra månader skulle Almqvist komma att tillbringa i Paris. Den officiella anledningen till resan var att han skulle bedriva studier av det franska skolsystemet och universitetsundervisningen – kronprinsen hade givit honom ekonomiskt stöd till projektet.
—Det verkliga skälet till att Almqvist gav sig ut på denna sin första stora utlandsresa var säkert att han hade ett djupt känt behov att komma ifrån sitt liv i Stockholm. Han behövde ta time out.
—47 år gammal hade han hunnit bli. Efter sin rika litterära produktion under 1830-talet var han en uppburen författare. Han var rektor för Nya Elementarskolan i skolan, en framsynt experimentskola, där han hade varit uppskattad skolledare, lärare och läroboksförfattare. Samarbetet med skolans ledning hade dock skurit sig, främst med den konservative August von Hartmansdorff som tidigare stött honom. Även föräldrar och elever hade framfört klagomål över att Almqvist misskötte undervisningen. Han hade under våren 1840 sökt professuren i estetik och moderna språk i Lund. Istället tillsattes C A Hagberg – och tur var kanske det, annars hade denne inte fått möjlighet att göra sina suveräna shakespeareöversättningar.
—De främsta anledningarna till Almqvists motgångar var två: att han ett år tidigare givit ut Det går an och Marjam, och att han ungefär samtidigt börjat skriva i Aftonbladet. Kortromanen Det går an, som en nutida läsare kan tycka är en charmerande berättelse om ett ungt par som träffas under en båtresa, förorsakade en inflammerad debatt om äktenskap och sedlighet. I bibeldramat Marjam hade den prästvigde Almqvist utmanat statsreligionen, och han var tvungen att gå i svaromål med en vass skrivelse till Uppsala domkapitel – den skickades iväg samma dag som han for.
—Att Almqvist blev skribent i den liberal-radikala tidningen Aftonbladet betraktades av många av hans vänner och läsare som rent förräderi – han hade tagit ett kliv över i motståndslägret. ”Kan det vara möjligt? Han täckas nedstiga i denna stinkande kloak, och hjälpa till att omröra där???” kommenterar Atterbom. Gamla vänner undviker honom. Familjen har han förstås kvar, hustrun Maria som han ägde föga intellektuell gemenskap med, och barnen Ludvig 15 och Maria 11. Halvbröderna Fridolf och Viktor fanns i hans närhet, Victor bodde hos Love och Maria, och Fridolf var med sitt praktiska förstånd och juridiska kunskaper familjen till stor hjälp.
.Romanprojekt påbörjas
Under Parisvistelsen börjar Almqvist skissa på en roman med handlingen förlagd till det Paris han rör sig i, och han stoppar in egna upplevelser och dagsaktuella händelser i handlingen. Romanen som han kallar Gabrièle Mimanso skall han komma att ge ut i tre delar 1841-42. Undertiteln är Sista mordförsöket emot konung Ludvig Filip i Frankrike, hösten 1840. Dessvärre var det attentat som genomfördes under Almqvists Parisvistelse den 15 oktober av Marius-Ennemond Darmès inte det sista mordförsöket mot Louis Philippe – folket var missnöjt med borgar-kungen som utsattes för ett flertal attentat innan han avsattes 1848.
Förstasidan av tidningen La Presse den 16 oktober 1840
—I centrum av romanen står Gabrièle Mimanso, en svartklädd skönhet med både fransk och arabiskt blod i ådrorna, systerdotter till arabfursten Abd-el-Kader. Den unge ädlingen Constantin de Montmorency som kommer till Paris ser henne i vimlet och attraheras av henne. Gabrièle tror att hennes far blivit mördad på Ludvig Filips order och har föresatt sig att hämnas hans död. Men kungen är i själva verket oskyldig, Gabrièle har dragits in i en sammansvärjning av ett hemligt revolutionärt sällskap, Örngillet, vars ledare vill ta makten i Frankrike. Det är i själva verkat ledaren som mördat Gabrièles far, och sedan gjort henne till ett villigt redskap i det planerade mordet av kungen. Örngillet kanaliserar revolutionära stämningar bland hantverkare och arbetare till ett upplopp som skall störta kungen.
— Abd-el-Kader år 1839.
—Montmorency avslöjar ledarens planer, och flyr tillsammans med Gabrièle. Hon rövas bort, flyr igen och upplever en rad äventyr under gatustriderna i Paris där hon uppträder som anförare. Huvudpersonerna är än tillfångatagna, än på fri fot. Slutligen tar de sig tillsammans till Alger och upplever ytterligare äventyr – en lejonjakt maximerar spänningen. Sedan de har fått bud om att ledaren för Örngillet tagit sitt liv kan Constantin och Gabrièle gifta sig i närvaro av franska armén och Abd-el-Kader.
—Det är som synes en äventyrs- och intrigroman à la Eugène Sue o Alexandre Dumas som Almqvist skrivit, men det är samtidigt en tendensroman som handlar om det förtryckta folkets, arbetarnas, uppror.
Gabrièle Mimansos förebild
Man kan undra hur den gåtfulla mörka skönheten Gabrièle Mimanso har tagit sig in i Almqvists fantasi. Almqvist träffar faktiskt en ung nordafrikansk kvinna på tåget till Versailles – uppenbarligen en exotisk upplevelse för honom. Så här beskriver han i ett brev till sin hustru Maria den 8 oktober mötet, som utvecklas till en hel liten dramatisk scen:
”Jag var verkligen igår i sällskap med en Arab. Han var infödd från Tunis i norra Afrika, såsom handlande, och skulle nu som bäst till marknaden i Versailles. Det var en karl med glimmande ögon, och vida byxor, fullkomligen liknande kalsonger. Här går allting an. Han hade en skön röst och talade väl fransyska. Vi reste i sällskap på järnvägen ifrån Paris till Versailles. Han hade i sitt följe en mycket intressant person: men detta papper hinner icke till: om jag lever skulle jag vilja skriva en roman om detta äventyr. Jag hade nämligen i mitt sällskap en ung svensk Målare, som blev kär i Arabens följeslagarinna… Araben började kasta lågande, afrikanska, jalousa blickar omkring sig, hvilka också voro lärorika för en målare att skåda; men äventyret slöts i godo därigenom att jag, såsom den ointresserade och sämsta parten, i hast skaffade en … hyrkalesch, vari jag satte min svenske vän och återförde honom till Paris.”
—Almqvist förverkligade aldrig planen att skriva en roman med utgångspunkt från detta svartsjukedrama i tågkupén. Istället broderade han ut hennes liv och satte in henne i en äventyrlig politisk intrig – det är uppenbart att den unga nordafrikanska kvinnan, ”Arabens följeslagarinna”, kom att stå modell för huvudpersonen i den roman han snart började skissa på i Paris, Gabrièle Mimanso.
Tågresan till Versailles
Innan vi fortsätter att följa Gabrièle Mimanso i spåren måste jag göra en utvikning och kommentera det färdsätt varpå Almqvist färdas. Han har i ett brev till dottern Maria den 4 oktober närmare beskrivit denna tågresa ut till Versailles – det är faktiskt såvitt jag kan förstå den första tågreseskildringen på svenska och bär prägel av den ovane tågresenärens förstagångsupplevelse:
Viadukten vid Meudon 1840. En av tåglinjerna mellan Paris och Versailles går fortfarande över denna viadukt.
—”Dit far man på järnvägar, någonting ännu i Sverige alldeles okänt. Första gången man far på en järnväg tycker man antingen att det är förbaskat narraktigt eller rysligt ohyggligt; alltsom man har humör till. I spetsen går en vagn, varuti man ser eld blossa och en svart rök slår emot himmelen. Därefter kommer en oräknelig skara superba åkdon, i form av kalescher, alla utan hästar, men fästade med kedjor den ena efter den andra. Häruti åka de tusentals superba passagerarna, herrar och fruntimmer. På en given signal börjar resan: ett rysligt vinande, pipande och gnisslande höres, dels från den lågande vagnen, som går främst, dels ifrån själva järnhjulspåren, vari man far av som ett jehu, och som tjuta genom den häftiga gnidningen. Emellanåt går det så fort att man ej kan se de trän och buskar man passerar förbi. Innan man vet ordet av befinner man sig i kolmörka natten, emedan vägbanan går under jord. Ty den måste alltid gå jämt fram, varföre, när backar möta, den gräver sig under dem; men när dalar komma, reser man så högt, att man ser bara klara luften på ömse sidor. Färden… bär utav på en kvarts timma, ehuru vägen är över en svensk mil.”
—Vid Almqvists Parisbesök fanns två järnvägslinjer ut från staden, båda ledde till Versailles. 1839 invigdes den första som utgick från den högra stranden, och i september året därpå öppnade ett konkurrerande järnvägsbolag en andra linje till Versailles som utgick från den vänstra stranden. Märkligt nog har den franska statliga järnvägen bibehållit dessa båda linjer in i våra dagar – det finns fortfarande två stationer i Versailles. Spårlängden är 22 km, och Almqvist kan omöjligt ha farit ut till Versailles på en kvart – tågresan tar idag 35 minuter på samma sträckning.
—Helt ofarlig var inte tågresan, två år senare skulle ett tåg till Versailles spåra ur och fatta eld, och 55 människor omkomma.
Palais Royal och Passage Colbert
”En afton emellan klockan 7 och 8 vandrade en ung man i ett av gallerierna till vänster i Palais Royal i Paris. ” Så inleds romanen. Den unge mannen, Constantin de Montmorecy, stannar och betraktar länge ”järnbijouterierna” i ett skyltfönster, går sedan in och köper en medaljong med Rafaels madonna. När han fortsätter sin promenad i arkaderna skyndar ett fruntimmer förbi honom, och han får en glimt av hennes ansikte. ”Han såg efter henne med förvåning och påskyndade sina egna steg för att ej förlora henne ur sikte. Vilken växt? Vilken gång… så fullkomlig? Och svartklädd ifrån huvud till fot!… Han följde den obekanta steg för steg; men på ett avstånd tillräckligt, för att icke göra honom obehaglig eller misstänkt. Vem kan hon vara? tänkte han. I Paris har jag ännu icke sett något sådant. Dessa små fötter i de skönaste bottiner: dessa små händer i svart silkesvantar och merendels dolda under långschalen, men dock någon enda gång synliga: slutligen dessa fina drag. Skada att hatten skymde mer än hälften!”
Det mondäna Galérie Colbert vid Rue Vivienne är fortfarande sig likt.
—Den svartklädda damen går ut ur Palais Royal genom dess norra ingång mot rue Beaujoulais. Där försvinner hon in i Passage Colbert. Constantin tappar för några ögonblick bort henne i trängseln, men ser sedan hennes rygg vid ingången till ett café. Han tränger sig fram till henne och hejdar henne – men när hon vänder sig mot honom upptäcker han till sin förskräckelse att det är en annan kvinnas ansikte han ser, därtill fult! Hon fortsätter, och han står förstummad och ser länge efter henne. ”Samma små fötter, samma gång, samma utmärkta elegans: och allt, från huvud till fot, lika svart.” Damen i svart, som Constantin attraherats av, har en dubbelgångare!
—Här låter författaren sina romangestalter röra sig i miljöer som han känner väl till. I den norra delen av Palais Royal med sina butiker i arkaderna strövade Almqvist ofta, den är för övrigt fortfarande sig lik, även om den galanteribod där Constantin köper en madonnabild inte längre finns kvar – däremot finns där andra smyckesaffärer. Utgången mot rue Beaujolais och tvärgatan rue Vivienne har inte heller förändrats mycket sedan Almqvists tid.
Hotellet vid rue de Beaune
Constantin de Montmorency bor på ett hotell vid rue de Beaune, en tvärgata till Quai Voltaire på den vänstra stranden. Det är en miljö som Almqvist är väl förtrogen med, han bor nämligen själv på detta hotell under sin Parisvistelse!
—I brev till familjen berättar han att han först slagit sig ner på rue de la Harpe i Quartier latin, men att det i samma hus logerade 100 studenter som förde ett förfärligt liv. Han flyttar då till hotellet vid rue de Beaune i närheten av Pont Royal och mitt för Tuilerierna. Det är ett ganska vackert logi, berättar han, och det drivs av en gammal ”men högst artig Mademoiselle ifrån Franche-Comté”, Madame Jaquemars, som driver hotellet tillsammans med sin svåger som är änkling. Svenskar tar ofta in på hotellet, och uppskattas enligt Almqvist av värdinnan. ”Följden är att jag aldrig kan gå ut eller in, utan att i Portgången och på Gården Haranger, fulla af utsökta artighetsformler, långa och livliga, växlas oss emellan.” Han beskriver hennes rum som ”högeligen snygga” – men kalla, trots att de är utrustade med kamin ”en slags gentil spis med spegel ovanför”. I ett brev till halvbrodern Fridolf uttrycker han sig rakare och beskriver sitt hotellrum som lika kallt som en farstu – eller avträdet på Antuna. För att hålla sig varm låter Almqvist, ”till min nations ära”, en svensk skräddare vid namn Arfvedson vid rue Castiglione nära Tuilerieträdgården sy en vadderad nattrock åt honom. Det bästa sättet att hålla sig varm är dock att ge sig ut och spatsera i stan, finner han.
Pariserlivets brister
Ibland tvingas man konstatera att Almqvist är en grinig turist när han i brev redovisar sina intryck av Paris. Jämförelser med svenska förhållanden utfaller till Paris nackdel – stanken på gatorna, parisarnas ytlighet och deras utlevade, fula och ledsamma ansikten. Vad är Marsfältet mot Ladugårdsgärde, Les Champs Elysées mot Djurgården, Seinen mot Norrström?
—Den franska matordningen lämnar också övrigt att önska – middag först klockan sex! ”Är icke det hiskeligt?” Och den franska maten: Han saknar sin svenska ”supanmat” – ingen soppa på kål, ärter, aldrig ölsupa, aldrig välling! Bara köttsoppa med makaroner som ständigt serveras som förrätt. Den verkar han dock inta på någon av de otaliga charmanta restaurangerna med spegelglas kring väggar och tak, där han kan äta middag bestående av fem rätter med en halv butelj vin för ett fast pris som är överkomligt. Middagen avslutas med en dessert bestående av ost eller vindruvor. ”Att äta ost på slutet är lika besynnerligt, som att börja med köttsoppa.” Uppenbarligen serveras det även andra desserter för han berömmer parisarnas kötträtter, efterrätter och konfekter – även om han anser att det fransyska tillagningssättet av mat är ”torrt och surt”. Vindruvor har han dock blivit förtjust i under sin Parisvistelse, de finns att köpa överallt, för en sous får han hela näven full, att snaska på under sina långpromenader i staden. Men han saknar sin mjölk. ”Man blir gladare, svalare, lugnare till lynnet, om man äter mycken mjölkmat: också vet man, att de Herdefolk eller nationer, som leva av boskapsskötsel och således förtära mjölk, äro vida mer poetiska, hyggliga, ljuva och vackra, än andra. Fransoserna och särdeles fransyskorna visa sig överhuvud taget, som ett fult och mörklagt släkte: visserligen kvicka, artiga, samt dessemellan heta och arga”… Och så vidare.
—Han förargar sig i en tidningsartikel över att Paris kyrkor inte har götiska tornspiror som sticker upp och syns över den övriga bebyggelsen – som Uppsala domkyrka, som syns långt ute på slätten! Dessutom finns inte enda kyrka i Paris som har den vördnads-bjudande röda färg som utmärker de svenska kyrkorna. De tvenne ”liksom avhuggna tornen” på Notre-Dame – Vårfrukyrkan – sticker så obetydligt upp att man inte ser byggnaden förrän man befinner sig ett stenkast från den! Färgen på byggnaden har ”samma sotiga lavyr som en skorsten invändigt”. ”Den står visst sublim, men underjordiskt… uppstigen ur jordens innanmäten och ännu bära mullens färg på rygg, axlar och sidor.” Han liknar kyrkan vid ”ett Monster, uppstiget ur oräknade seklers mörka natt, hemskt skrattande åt våra dagars korta liv”, ”ett grinande vilddjur” – och förstår att det har givit ”en psykologisk grund till Victor Hugos ohyggliga conception” av Ringaren i Notre Dame. ”Invändigt är Notre Dame fin, snygg, ljus och ser alls icke så gammal ut”, tröstar Almqvist läsaren. Den är lik Uppsala domkyrka, fast altaret icke på långt när är så ”vördnadsbjudande och herrligt” i den franska katedralen. Han klättrar de 380 stegen upp till kyrktaket och vidare upp i ett av tornen, där han kan konstatera att den storklocka som omtalas i Victor Hugos roman ”till vidden icke är större än storklockan i Uppsala Domkyrkas västra torn”. Vyn över Paris är storslagen och Almqvist beskriver den målande – dock låter han Seine flyta åt fel håll, från Boulognerskogen i väster, förbi på båda sidor om Ile de la Cité mot Vincenneskogen i öster.
Navaloramat
Almqvist låter redan på romanens andra dag Constantin och Gabrièle mötas på en mondän inrättning i Paris vid den tiden, Navalorama, som beskrivs ligga nära Champs-Elysées. ”Affischen lovade ett spektakel, där man skulle göras vittne av Jean Bart märkvärdiga sjödrabbningar, och dessutom få se fartyg, storm och vågor över all önskan. Det var ett vattenpanorama.” Panoramat, liksom dioramat var en bildteater på modet i Paris och över hela Europa vid denna tid, en slags föregångare till stumfilmen.
—Några av Navaloramats bilder antyds. Gabrièle ser ”med glimmande ögon fram emot vågorna och den fjärran stranden, som på teater föreställde den avlägsna andra sidan av en havsvik.” hon pekar ”på ett stort skepp, som gick emellan de höga vågorna för fulla segel”… Ett luftdrag känns, ”som tillhörde denna inrättning att åvägabringa för illusionens stärkande.” Det unga paret är ensamma i den mörka salongen, och Constantin är till synes alltför absorberad av att iaktta Gabrièle för att uppfatta motiven på fler sjödrabbningar än de som nämns. Gabrièle brukar dagligen gå på Navalorama. Hennes suckar och utrop av typen ”havet, ja havet!” antyder att sjömotiven väcker minnen hos henne av resan över havet från det dyrkade hemlandet Algeriet.
—Almqvist visar sig som en författare i tiden när han redan i romanens inledning liknar samtidens poesi vid ett ”själens stora diorama”. 1822 hade Daguerre öppnat det första dioramat vid Boulevard du Temple i Paris – det var en tekniskt avancerad variant av panoramabilden som gav illusion av rörlig bild. Åskådarplatserna befann sig på en svängbar plattform och publiken fördes förbi de enorma målningarna. Diorama gav också upplevelser av ett tredimensionellt djup genom att åskådarna såg in i fonden genom en väldig tunnel inramad av dekorstycken. Salongen var försänkt i halvmörker, vilket fick bilderna att framstå som än mer suggestiva. Senare tillkom även ljudeffekter, som musik och realistiska ljudeffekter.
Ett exempel på Paris stora 1800-tals-rotundor är Cirque d’Hiver vid Boulevard du Temple, byggt 1852.
—En annan bildteater var det Panorama som överste Langlois hade uppfört i närheten av Diorama och där han specialiserat sig att skildra kända slag. Hans framgångar gjorde att han lät bygga en ännu större rotunda intill Champs-Elysées som han kallade Panorama-National. Almqvist nämner i ett brev att han har sett föreställningen Moskvas brand där.
—Men nu åter till Navaloramat. I Le Charivari den 4 oktober 1840 finns en annons införd:
”Navalorama – Rörliga havsbilder. Allée Gabrielle, 6, Champs-Elysées. Öppen alla dagar från klockan 12 till 6. Pris: 2 fr. – 1fr.50 c. – 1 fr.” Och i det första novembernumret av tidningen finns följande notis införd: ”NAVALORAMAT, denna märkvärdiga efterbildning av vågornas rörelse, molnens flykt, vindens sus och skeppens gång, fortsätter att locka till sig ett stort antal besökare med sin tavla föreställande Jean Barts fälttåg. Amiral Roussins ankomst till Tajo kommer inom kort att ersätta den tavla som nu visas. (Champs-Elysées, Allée Gabrielle, 6, i närheten av place de la Concorde)”
—Almqvist rapporterar inte i brev eller tidningsartiklar att han besökt Navaloramat, men helt säkert har han gjort det – skildringen av föreställningen i romanen bygger uppenbart på en egen upplevelse av den. Men han inte bara beskriver och lekfullt begagnar Navaloramat när han i romanen låter huvudpersonerna Gabrièle och Constantin tillsammans se havsföreställningen. Han transformerar bildteaterföreställningen till verklighet – romanens verklighet – i romanens tredje del, då det unga paret ger sig över Medelhavet till Alger. Han låter till och med sin manlige huvudperson utbrista: ”Jag vill ifrån Marseille styra ut på de havsvågor, som skola förvandla Navaloramans skådespel till en verklighet för mig.”
—Men Almqvist hade ju också själv upplevt en storm på Nordsjön på resan mellan Hamburg och Le Havre. I ett brev hem till hustrun beskriver han målande hur han på avstånd sett ”tvenne förolyckade briggar, som kört upp på grund. Den ena skeppet låg på sned och slog småningom sönder; det andra var redan så långt sjunket, att blott hälften av masterna syntes ovanom vattnet.”
—På resan över Medelhavet blir Constantin och Gabrièle vittnen till ett sjödrama som visar likheter med det som Almqvist själv sett. Constantin upptäcker ett fartyg som gått på grund och slagits sönder av bränningarna: ”Montmorency tog ännu en gång tuben; han drogs av begär att se det, han avskydde och fasade för, där borta i fjärran nordost. Två master med sitt tacklage på sned syntes till hälften ovan havsbrynet; men ingenting stod upp av briggens skrov… De levande bränningarna tycktes fägna sig över de förolyckade, omkring vilka de höll sin dödsdans.”
—Så långt överensstämmer skeppsbrottet med det Almqvist själv sett på Nordsjön. Sällskapet på Medelhavet ser därpå fartyget Centauren: ”Kikaren visade herr Abel ett trasigt toppsegel: flere stänger och rår tycktes icke sitta som de borde… Oförmodat började en stod av tjock och svart rök uppstiga från Centaurens skrov, invecklande allt dess tackel och tyg i ogenomträngligt mörker, och gick vertikalt åt skyarne… Le Centaure stod i brand…
—Ännu hade aldrig olyckan klätt sig i grannare skrud. Sémaphore befann sig på för stort avstånd, att man på den skulle höra själva jämmerropen från de varelser, vilkas oundvikliga öde var, att antingen levande förbrinna eller störtas i havets giriga botten. Men genom tuberna kunde man se den förfärliga oro, varmed besättning och passagerare förde sig på den brinnande Centaurens däck, i stänger och rår.
—Vilket rysligt hån emot mänskligheten att hela denna utsikt på havet antog skepnaden av den högsta skönhet!”
—Sjödramat går nu in i ett ännu mer dramatiskt skede: ”Sémaphore nalkades vidare, då plötsligt en förfärlig knall skakade havsrymden åt horisontens alla kanter. Lågan hade erövrat krutkammaren. Centauren sprang i luften… Av hela det stora skeppet återstod nu endast minnet.”
—Denna scen kan man väl föreställa sig är hämtad från en bildteaterföreställning där kanondunder och pyrotekniska effekter utgjorde den dramatiska höjdpunkten.
—Sjödramat fortsätter, men nu koncentrerat kring det som Constantin i sin kikare ser: två gestalter, en man och en kvinna, som överlevt olyckshändelsen och kämpar med varandra på en planka i vågorna. Men de ger upp sin kamp: ”De tvenne strida icke längre nu. Säkert hava de funnit sin räddning omöjlig. Se – de omsluta varann med armarna, för att dö tillsammans i en litet varmare famn, än havets. Ohh – nu är det förbi! Den där milslånga, höga vågen kom och tog dem.”
—Sjödramat skildras som om det iakttagits genom en kikare, vilket ger närhetsupplevelse åt bilderna av den brinnande och sjunkande Centauren. Serien av scener omfattar rörelsemoment: bränningarna som hoppar och dansar, röken som börjar stiga upp och omvärva fartyget, människorna som klänger i stänger och rår på det brinnande fartyget, explosionen som får det att springa i luften, parets brottningskamp på plankan innan en våg dränker dem. Denna rörelse i bilden bidrar till att bekräfta att Almqvists inspirerats till skildringen av Navaloramaföreställningen med sin illusion av rörelse, motivet exploderande fartyg och skeppsbrutna människor var ju som tidigare nämnts en pièce de résistance i genren.
—Havet blir med utgångspunkt i bildteaterföreställningen ett ledmotiv, som Almqvist konsekvent genomför i romanen, vilken följdriktigt slutar med Gabrièles ord: ”vår segelfart har lyckats!”
Gatustriderna
Attentat, strejker och upplopp hörde till vanligheterna under borgarkungen Louis Philippes regering. Under Almqvists vistelse i Paris ägde blodiga sammandrabbningar rum mellan arbetare och ordningsmakten. I broschyrer och tidningar som kom ut i Paris 1840 stod att läsa om den utopiska socialismens idéer. Borgerliga tidningar på vänsterkanten krävde allmän rösträtt och republik. Almqvist sympatiserar både i sina utförliga tidningsartiklar och i Gabrièle Mimanso med arbetarnas protester, utlösta av fabriksägarnas krav på att arbetare och hantverkare skulle öka sin arbetstid med två timmars obetalt arbete per dag. I Sverige fanns ännu ingen motsvarighet till de stora mängder arbetare och hantverkare som levde i Paris, vi var i stort sett fortfarande en nation av bönder. Det är intressant att Almqvist så klart uppfattar de problem som det fjärde ståndets uppmarsch i samhället innebar. Han tycks ännu inte ha kommit i kontakt med förmarxistiska idérörelser som saintsimonismen och fourierismen som var på gång i Frankrike, först några år senare tar han dem till sig. Däremot får politikern Louis Blanc uppträda i romanen, han får summera vad som var Almqvists egna åsikter: Han är folkets och arbetarnas vän, men varnar för väpnat uppror. Folkets fiender kommer ändå att ”falla på sina egna gärningar. Ty vi skola möta dem med lagen, sanningen, förnuftet.”
—Både Gabrièle Mimanso och Constantin de Montmorency dras in i hantverkarnas uppror. En av romanens dramatiska höjdpunkter är skildringen av striden mellan hantverkare och militär på Paris gator. Almqvist ger en visuell beskrivning av stridens förlopp: Smeder och smedsflickor formerar sina led, hantverksgossar gräver upp gatstenar som de kastar mot soldaterna, vilka i sin tur skjuter mot de upproriska hantverkarna med musköter. Striden böljar fram och tillbaka och blodet flyter. Gabrièle Mimanso uppträder i stridsvimlet sittande på en kråmande skäck och eldar upp de stridande hantverkarna. Det är på deras sida som Almqvist har sina sympatier, likväl låter han soldaterna förenas med dem i fosterländska känslor: ”Vive la France! à bas les traitres!”
—Dessa scener från gatustriderna har dock inte någon övertygande verklighetsprägel – det har heller inte framkommit att Almqvist personligen såg några strider. Troligare är att han inspirerats av målningar av tidigare strider på Paris gator. Almqvist inspirerades nämligen genom hela sitt författarskap av bildkonst som han utgår från i de scener han skildrar, något som jag har behandlat i min avhandling om Almqvist och bildkonsten.
—Hantverkarupploppen och gatuoroligheterna 1840 utgör endast en marginell företeelse i Paris historia, däremot är julirevolutionen 1830 rikt dokumenterad. Den officiella framställningen av de dramatiska julidagar 1830, då hertigen av Orléans övertog makten och under namnet Louis-Philippe lät utropa sig till kung, gestaltades av fyra målare, Ary Scheffer, Philippe Larivière, Joseph Désirée Court och Horace Vernet. På kungens uppdrag utförde de målningar av jätteformat, avsedda att smycka Salle de 1830 i anslutning till Galérie des Batailles på Versailles, där lika stora avbildningar av andra avgörande slag i Frankrikes gloriösa historia också prydde väggarna. Louis-Philippe förvandlade under 1830-talet Versailles från ett kungligt residens till ett museum ”till Frankrikes ära”. Museet invigdes 1837, men konstnärerna var 1840 fortfarande i färd med att utföra bataljmålningar på Versailles.
Vernets målning föreställande Louis-Philippe som lämnar Palais-Royal den 31 juli 1830. Med denna beställning som 1840 hängde i Salle de 1830 på Versailles – och fortfarande gör det – skrev den franske kungen sin egen historia.
—Självfallet for Almqvist ut till Versailles för besöka museet under sin Parisvistelse, inte bara en utan flera gånger. Han berättar om dessa besök i brev hem, och räknar upp konstnärer vars namn är värda att lägga på minnet. Särskilt en konstnär beundrar han, Horace Vernet. I brevet till dottern Maria den 4 oktober 1840 skriver han:”De allra vackraste hästar ser man, och i alla ställningar; ty Frankrikes störste levande målare, Horace Vernet, vilken för närvarande vistas på Versailles och målar fältslag, är en utmärkt älskare av hästar, håller själv ett stort stall, och begagnar alla tillfällen, ett krig kan erbjuda, för att sätta sina älsklingar på duken.”
—Nu kan man invända att julirevolutionen 1830 var ett ämne som fängslat även andra franska konstnärer än hovmålarna. Skildringen av gatustrider på exempelvis Hippolyte Lecomtes målningar på Musée Carnavalet i Paris överensstämmer bättre med Almqvists skildring av gatustrider än Vernets devota hyllningstavlor – det är de parisiska arbetarnas lidande och heroiska insatser som skall förevigas.
I Lecomtes målning ”Barrikaden på Rue Rohan den 29 juli 1830” (ett kvarter från Palais Royal) känner man tydligt att konstnärens sympatier finns på civilbefolkningens sida – liksom i Almqvists stridsskildring.
Men Almqvist nämner inte att han ser några sådana revolutionsskildringar! Vi måste därför hålla oss till hovmålarna på Versailles. Jag föreställer mig att det är från exempelvis Vernets målningar som Almqvist plockar detaljer som fogas in i hans egen stridsskildring och som låter den lyfta över verkligheten: En ung kvinna som frihetssymbol i revolutionens stridsvimmel fanns redan som motiv i bildkonsten och litteraturen när Almqvist skrev sin roman. Men han låter Gabrièle Mimanso sitta på en vrenskande skäck, lik den på en annan av Vernets målningar på Versailles, La Barrière de Clichy.
Vernets La Barrière de Clichy skildrar försvaret av Paris 1814.
—Ett annat exempel är fyra gestalter som författaren låter Gabrièle se i stridsvimlet, de tar sig fram i folkträngsel på ett opraktiskt sätt som inte bär verklighetsprägel: ”Skyndsamt sprungo ett par soldater, arm i arm med ett par lärgossar, bort åt sidan in i ett hus…” Kanske Almqvist hittat dessa soldater och unga hantverkare som går arm i arm nere till vänster på målningen ovan föreställande Louis-Philippe som lämnar Palais Royal den 31 juli 1830?
Algeriet och lejonjakten
Det unga paret Gabrièle-Constantin hinner innan romanen slutar även vara med om äventyrliga händelser i Algeriet – den mest dramatiska är en lejonjakt. De vigs slutligen i närvaro av arabfursten Abd-el-Kader, Gabrièles morbror.
—Inspiration till dessa motiv och lokalfärg till sin skildring fick Almqvist sannolikt i Paris, där en mängd avbildningar av Abd-el-Kader fanns att se. Ett flertal kända franska konstnärer hade rest till Algeriet där den franska armén stred mot Abd-el-Kaders styrkor – både Eugène Delacroix och Horace Vernet hör till dem. Jag vill peka på ett par målningar med motiv från Algeriet som Almqvist bör ha haft tillfälle att se i Paris:
Vernets Araber som lyssnar till en historia i sitt läger, målad 1833 – den hängde 1840
på Palais de Luxembourg. Bilden överensstämmer väl med en scen i romanen.
Almqvist såg troligen Vernets Lejonjakt i Saharaöknen den 28 maj 1833.
Den hade väckt beundran på Parissalongen 1836.
Den svenska konstnärskolonin
I ett avsnitt ungefär halvvägs in i romanen låter Almqvist Constantin något omotiverat besöka svenska konstnärer som bor i Paris. Här vet Almqvist vad han skriver om – han umgicks enligt vad han berättar i brev till familjen praktiskt taget dagligen med den svenska konstnärskolonin i Paris. Först letar Constantin och hans vän Alphonse upp tre unga målare som har sina ateljéer vid Rue Froidmanteau, en numera försvunnen gata som låg mellan Palais Royal och Musée-platsen framför Louvren, i kvarter som hade förfallit under början av 1800-talet. De två besökarna finner målarna sittande på en terrass med ”en lövsal, med bord och bänkar”. En av artisterna ”såg ut som en liten gosse ehuru ännu ej så ung som ett barn. Hans anlete och hela figur gav intrycket av en god ängel” – det visar sig vara Egron Lundgren som beskrivs på detta sätt. Almqvist umgicks ofta med alla målarna på Froidmanteau, men Lundgren var den som han bäst lärde känna – den unge målaren på tåget till Versailles, han som är på väg att ställa till med ett svartsjukedrama, är säkert Lundgren. Hans tavlor avbildar ”många kvinnofigurer, lena, milda, behagliga”, konstaterar Constantin. Det bör vara några av de ”grisetter” som Lundgren avbildade under denna tid i Paris. En grisette definierades som kokett ung kvinna av arbetarklass, somliga källor lägger till lierad med rik äldre man – en sugerdaddy. Almqvist använder ordet en smula förvirrande både för kvinnliga affärsbiträden och för prostituerade.
| Ung kvinna av Egron Lundgren. |
—Montmorency besåg sedan ”herr Wahlboms förträffliga pennritningar, och kunde ej annat än hjärtligt bifalla hans livliga önskan, att få offra hela sin framtid åt träsnittet”. Det stämmer att Carl Wahlbom vid denna tid befann sig i ekonomiska svårigheter och önskade sig en mecenat. Han hade under 1830-talet haft en rik produktion av litografier och etsningar med fornnordiska motiv, och skulle under 1850-talet måla uppskattade framställningar av slag under 30-åriga kriget.
—Den tredje målaren som besökarna träffar är ”herr Ekman” – den finlandssvenske målare Robert Wilhelm Ekman. Almqvist beskriver två tavlor som han låter Montmorency se – den ena kan identifieras som målningen Svensk inkvartering i Tyskland under 30-åriga kriget: ”På ett genrestycke, en scen ifrån trettioåriga kriget, utförd av herr Ekman, satt en ung riddare i ypperlig dräkt och med dessa vida stövlar, som överträffa allt. Framför riddaren stod husets dotter, men en intagande täckhet i uppsynen, och i en klädebonad av siden, förträffligt målad.” Den andra är kompositionen S:ta Agnese, fullbordad året därpå i Rom.
—Alla dessa tre unga svenska konstnärer hade fått stipendier för att kunna vistas i Paris. Bättre ekonomi hade Pehr Gabriel Wickenberg, vilken är den näste konstnär som Constantin och hans vän besöker. Wickenberg som kom från enkla förhållanden och hade fått kämpa för att kunna ägna sig åt sitt konstnärsskap, hade två år tidigare kommit till Paris och genast belönats med guldmedalj på salongen för målningen Nordiskt vinterlandskap. Året därpå, 1839, hade hans Vinterfiske gjort stormande succé på samma salong och sålts till en bankir för 2000 francs, och Wickenberg hade belönats med Hederslegionen. Tyvärr skulle han ett par år senare drabbas av tuberkulos och dö 1946, bara 34 år gammal. Men 1840 räknades Wickenberg som Sveriges främste konstnär och hade egen ateljé vid Rue de la Bienfaisance, en fin adress nära nuvarande St Lazare-stationen. Dit beger sig Constantin och hans vän – de vandrar den långa vägen förbi Madeleinekyrkan, till Rue d’Anjou som de följer ända tills den slutar. Almqvist låter dem därvid tala om att den svenske ambassadören bor i nummer 58 – svenska legationen låg mycket riktigt länge i detta hus, enligt den gamla numreringen av gatan.
—Besökarna kommer in i en ljus och vacker ateljé. ”Wickenberg satt där framför en av sina stora tavlor och komponerade is… Montmorency stod betagen framför ett månskensstycke av det mest egna behag. Ett tycke av silver, en violett charm, dallrade över det hela, såsom om aftonen på den av de skapelsedagar, då månen först frambragtes… Men hastigt drogos Constantins ögon ifrån månskensstycket bort till den nya tavla, varpå herr Wickenberg som bäst arbetade, när de anlände. Det var ett vinterstycke i stor genrestil. Constantin såg här en intagande grupp bondfolk åka över en udde, omgiven av mästerlig is… Han såg huru den innerligaste, nästan himmelska godlyntheten sken ur kvinnoansiktena på herr Wickenbergs vinterstycke: de voro blåögda och njöto av röda, fylliga kinder.”
—Tavlorna som beskrivs är målningarna Holländskt kustparti och Vinterstycke – det bekräftas av att Almqvist nämner att den första hade köpts av den svenske kungen, och den senare av den franske.
—Ett bisarrt inslag i romanens skildring av besöket hos målaren Wickenberg är att Constantin och hans vän Alphonse träffar Almqvist själv i ateljén! Han beskrivs som Wickenbergs vän, och sitter rökande en lång pipa i konstnärens soffa. Hans hår ”kunde inte frånkännas karaktären av bra yvighet”. Herr Cilalma, så uppfattar fransmännen hans namn, erbjuder sig att visa dem vägen till ytterligare en svensk konstnär, Hjalmar Mörner, och de ger sig ut på promenad på flera timmar, som till Constantins förvåning slutar vid Père Lachaise-kyrkogården. Greve Mörner finns nämligen inte längre bland de levande!
Hemresan
Almqvist lämnar den franska huvudstaden omkring årsskiftet 1840-41 och tar vägen över London där han stannar ca en vecka. Han kan inte ta båt direkt till Hamburg på grund av ishinder, utan blir tvungen att återvända till kontinenten och får på det sättet se Antwerpen, Brugge, Bryssel och Bremen. Delvis sker hemresan med tåg genom Belgien. Över Stora Bält far han i en liten båt, ”emellan is-stycken, stora som socknar”. Först den 10 februari kommer han till Göteborg, och vid mitten av månaden har han återvänt till Stockholm.
Den osäkra framtiden
1840 är en vattendelare i Almqvists liv. Från Frankrike skriver han visserligen och berättat för familjen att han redan 1839 avsagt sig ”det tråkiga och otacksamma Rectoratet (ehuru Hartmansdorff icke ville släppa mig förrän i våras)”. I själva verket tvingades han efter tjänstledigheten från rektorstjänsten för Nya Elementarskolan att säga upp sig istället för att bli avskedad. Men han är långtifrån nedslagen – han har stora planer och förhoppningar för framtiden. Han planerar att slå sig ner på Antuna permanent – nu användes herrgården som sommarställe. Från Antuna tänker han sig att göra resor, men dessemellan sitta och skriva där. Han räknar med att han kommer att förtjäna mer pengar som fri litteratör än som rektor. Törnrosens bok vill han fortsätta skriva, han vill avsluta Männisläktets saga och ge ut fler folkskrifter. Förutom att skriva romaner och tidningsartiklar ville han åstadkomma ett ”undervisningsbibliotek”, ge ut ett geografiskt lexikon och en omfattande ordbok över det svenska språket.
—Av dessa storslagna planer blev inte mycket genomfört. Under 1840-talet kommer han att skriva en rad följetongsromaner som Tre fruar i Småland, Smaragdbruden, Syster och bror, Herrarna på Ekolssund, långa, ordrika och tämligen onjutbara för en läsare av idag. Gabrièle Mimanso är kanske den bästa av dem. Han skrev romanerna i tidsnöd, för att försörja sig – de betalades per spaltmeter.
—Han ägnade sig också åt journalistik, huvudsakligen knöts han till Aftonbladet där han blev anställd, men han skrev också i det mer radikala Jönköpingsbladet där han kunde publicera artiklar som var för utmanande för Aftonbladets chefredaktör Lars Johan Hierta. Almqvists journalistiska verksamhet är viktig – han blev Aftonbladets främste skribent. Men även på Aftonbladet betalades han per spaltmeter ända fram till 1846, då han började få årslön. Han hade planer på att köpa tidningen av Hierta, men misslyckades finansiera detta projekt, trots att han sålde barndomshemmet Antuna.
—Almqvist hade under nästan hela 1840-talet dålig ekonomi, och invecklade sig i olycksaliga ekonomiska affärer med ockraren von Scheven, vars mellanhand han också var. Den 11 juni 1851 flyr Almqvist från Stockholm, anklagad för förskingring, förfalskning och giftmordsförsök på von Scheven. Han döms inte i den rättegång som följer, men frikänns inte heller, och vågar aldrig återvända till Sverige.
—Men allt det här ligger än så länge i framtiden.
Almqvist på Operan
Låt oss dröja kvar hos Almqvist i Paris 1840, när han är en riktigt klok turist. I Hvad är en Tourist, hans första artikel från Paris den 28 augusti, skildrar han ett besök på operan. Han är på ett överdådigt humör och skriver med munter illvilja och vass penna:
—”Jag var händelsevis en förmiddag hos en av mina bekanta (i) Faubourg S:t Honoré. Den store operakomponisten Halévy kom dit. Han hade den artigheten att bjuda oss biljetter för aftonen: hans judinna skulle givas. Vi gingo och hade roligt från kl 7 till midnatt, eller en liten halvtimma därefter. Man vet vad sång och musik i fem akter vill säga. Man kan aldrig yttra nog till beröm för la Juive… Alla raderna klappade med hela rötmånadens entusiasm (vi voro i augusti); men amfiteatern, där vi sutto, teg: teg icke av brist på känsla för den ofta rätt sköna musiken, men det hör till tonen att amfiteaterns händer alltid tiga, och det tycker jag om. Utan tvivel kommer judinnan snart till Stockholm, och man får då med egna ögon se den stora kittel, varunder elden flammar i sista akten, och vari den olyckliga, vackra, trofasta Rachel kastas i sista scenen. Men ridån faller innan hon kommer alldeles ned i kitteln; åskådaren vet blott, att den goda, oskyldiga flickan som bäst ligger och kokas levande, under det han makligt och trevligt promenerar hem ifrån rue Pelletier, och när han hinner till Boulevard des Italiennes, kan han hoppas att hon är död, eller åtminstone halvkokt. Det lysande i uppsättningen minskar icke det djupa intryck, som la Juive lämnar efter sig; jag har aldrig sett så många och så härliga hästar på scenen. —Även aktörerna gjorde sin effekt. Hr Dupré, såsom Eléasar, är ganska säkert en stor talang: han har 75 000 fr i årlig inkomst. Man beklagar, såsom jag hörde, att hans röst betydligen avtagit de sista åren; jag, som icke hört honom förut, hade härav ej så ont, men deltog likväl i den allmänna och grundade sorgen. I händelse Judinnan skall givas i Stockholm, är det alltid viktigt att begripa vilken som skall sjunga Eléasars parti: jag begriper det icke, och det gör detsamma. För att hemma hos oss få någon analogi till Hr Dupré, som förlorat rösten, tänkte jag naturligtvis på vår Sällström, som också innan han dog, mycket förlorade rösten. Han hade således varit ett gott motstycke att använda. Så snart det är frågan om en tragedi, eller en tragisk opera såsom denna, föreställer man sig aldrig vilken djup och sann effekt det gör på åhöraren då han, utom den sorg själva det tragiska i teaterstycket ingiver honom, tillika får tillfälle känna smärta över någon sjunken eller sjunkande talang inom teaterpersonalen. Jag kan högtidligen bevittna, både i Stockholm och även i Paris, att jag sett mången åskådare hopdraga ögon och läppar till den melankoliska formen, samt utgjuta de uppriktigaste och talrikaste suckar i och för förlusten av den och den sångarens röst, den och den sångarens utseende. (”Herre Gud! Den stackars Sällström! Han har dock varit något i sina dagar!” – ”Ack, aj, aj, och den arma Henriette Widerberg! Hör nu, nu sjunger hon falskt – men jag, jag minns henne! O min Gud, det var någonting att höra!” osv. Likaså i Paris: ”Ah, mon Dieu! Tenez, tenez, quel dommage! Mr. Dupré, il va se perdre! Comment – ah mais? – grand Dieu! S’en est fait!” osv.) Långt färre till antal och mindre till djup har jag hört suckarna över pjäsernas eget innehåll, ehuru bedrövligt som möjligt också det bjöd till att vara. Jag håller således före… att man vid uppsättningen av tragedier… så mycket att som möjligt bör fylla rollerna med talanger, som befinna sig i nedåtgående. Det tragiska fördubblas härigenom, och är det möjligt för orkestern att erbjuda någon mindre god violin eller åtminstone någon gång en falsk oboë, så får man tredubbel valuta för sina åt en sorglig afton ämnade penningar. Men allt detta torde icke vara så gott att åstadkomma i Stockholm. Sedan Sällström dött och Widerberg avlägsnat sig, känner jag icke några egentligen sjunkande sångtalanger hos oss mera: för att kunna sjunka, är det oundgängligt att först hava stått på en viss höjd. Kanske skall Jenny Lind någon gång i sin framtid kunna giva oss denna djupa sorg, ty någon gång skall väl även den härligaste natur deklinera; men det gör mig redan på förhand så ont att ens tänka åt det hållet, att jag lämnar hela Stockholm ur min föreställning, och återvänder till rue la Harpe, där jag med rätta är. Jag slutar med den anmärkningen, att la Juive är en ganska god pjäs, och Halévy njuter för närvarande det största rykte i Paris ibland allvarsamma och lärda komponister. – God natt.”
Cecilia Sidenbladh