En obotlig romantiker som ännu går an av Arne Melberg
SvD 27 sep, 2016
Romanförfattare, kompositör, samhällsdebattör och pedagog – C J L Almqvist hade många strängar på sin lyra. 150 år efter hans död är hans verk fortfarande levande klassiker, som förenas av drömmen om det himmelska och resans förvandlande kraft.
Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866) fotograferad
i USA, med en hatt som han påstod sig ha tagit från
en stupad soldat i inbördeskriget. Foto: F S Keeler.
I dagarna har det gått 150 år sedan Carl Jonas Love Almqvist fick ur tiden. Han dog på ett sjukhus i Bremen, där han bott som inneboende under sitt sista år, ivrigt arbetande med sina omfångsrika manuskript. Han hade flytt Sverige 1851 och tagit sig till USA, där han levde i 15 år innan han kom tillbaka till Europa och Bremen. Det brukar sägas att det var för att komma närmare Sverige och familjen, kanske hoppades han på amnesti för de brott han fortfarande var efterlyst för, kanske hoppades han att få se lite av den svenska jord han hade blivit alltmer bunden till under sin landsflykt. Någon hemkomst blev aldrig av men han kunde åtminstone glädja sig åt att ett av de politiska krav som han och alla andra liberaler hade brunnit för gick i uppfyllelse: 1865 avskaffades ståndsriksdagen och ersattes med en riksdag med två kamrar, ett stort steg i demokratisk riktning.
Almqvist flydde Sverige, anklagad för giftmordsförsök och diverse bedrägerier. Hans skuld blev aldrig definitivt fastlagd och har ifrågasatts av många. Kanske överheten försökte tysta en oppositionell röst? Senast har man kunnat läsa en noggrann genomgång av fallet i Johan Svedjedals monumentala biografi i tre band (2007, 2008 & 2009). Inte heller Svedjedal landar i någon helt säkrad slutsats men de många indicier han radar upp pekar obönhörligt mot: skyldig! Tyvärr måste det anses som högst troligt att Almqvist visserligen var en fumlig nybörjare som brottsling men att han likväl försökte mörda den gamle procentaren von Scheven med arsenik i havresoppan, att han fifflade med skuldsedlar, förvrängde sitt namn etcetera. Tilläggas bör ändå att vi vet bra lite om Almqvists liv runt 1850, exempelvis kan vi bara gissa varför han skulle ha företagit sig de bisarra brott han anklagades för. Ont om pengar? Säkert – men räcker det som förklaring? Också den politiska och sociala situationen är dimmig: att Almqvist var utfrusen och rentav förföljd av överheten verkar någorlunda klart, likaså att han uppvaktades av några unga radikaler. Men var han en viktig person? Eller var han överspelad?
Hur som helst betydde landsflykten att Almqvist, som var en litterär hjälte på 1830-talet, försvann inte bara ur landet utan också ur offentligheten. På 1870-talet kom några försiktiga levnadsteckningar, men den stora vändningen kom 1894 med Ellen Keys studie ”Sveriges modernaste diktare”. Därmed ändrades den bild som var förhärskande när Almqvist flydde landet: en förförisk men opålitlig och amoralisk författare, en som man aldrig visste var man hade. Nu blev han i stället den framsynte experten på kärlek och samliv. Tillsammans med Fredrika Bremer skapade han den svenska prosans första klassiker. På 1920-talet började man ge ut hans samlade verk; utgivningen avstannade men ett nytt försök sattes igång på 90-talet. Inte heller det är ännu så länge fullbordat: landsflyktens arbeten, exempelvis ”Om svenska rim” – ett manuskript på 1 500 sidor – är fortfarande bara delvis utgivna. Det mesta kan man läsa elektroniskt på den oumbärliga Litteraturbanken, mycket finns också att köpa – mycket mer, skulle jag tro, än av någon annan svensk 1800-talsförfattare före Strindberg. Almqvist har också ägnats intensiv uppmärksamhet av många forskare och det har kommit flera biografier, krönta av Svedjedals tre band, tillsammans lika omfattande som ”Om svenska rim”.
Almqvists författarkarriär utmärks av snabba förvandlingar: varje handbok slår fast att han gick från ”romantik” till ”realism”. Den tidige Almqvist var en esoterisk svärmare, fylld av märkvärdiga idéer om människornas himmelska bestämmelse. Han skrev otaliga manuskript som inte skulle publiceras förrän långt senare eller inte alls: märkvärdigast är väl den fantastiska romanen ”Amorina”. Runt 1830 började han publicera sig under samlingsrubriken ”Törnrosens bok”, där den demoniske Rickard Furumo strör ut berättelser för Herr Hugo och hans familj på ”Jaktslottet” – mest känd är väl den historiska romanfantasin om mordet på Gustav III: ”Drottningens juvelsmycke”. Där cirkulerar handlingen kring en figur som fått ett eget liv utanför litteraturen: androgynen Tintomara.
Vid slutet av 1830-talet bombarderar Almqvist bokmarknaden med nya titlar, den mest uppmärksammade blev ”Det går an”. Dessutom rader av ”folklivsberättelser”, varav några är pärlor, som ”Kapellet”, om den unge prästen i ett fiskeläge, eller ”Målaren”, om en överklassig slyngel som omskolas till vandrande målarmästare. Bråket kring ”Det går an” betyder att Almqvist blir av med jobbet som rektor för ett slags försöksgymnasium och börjar försörja sig som skribent i den liberala och oppositionella pressen. På 1840-talet lever han på sin penna och skriver allt längre romaner – de betalades per ark – men också en omfattande journalistik. Hans samlade författarskap är kolossalt vad gäller volym och mångsidighet. Där finns inte bara romaner och berättelser utan också gedigna artikelserier om ”Den svenska fattigdomens betydelse”, ”Om svenska uppfostringsväsendet” och om det ”Europeiska missnöjet”, där finns en serie läroböcker, början till en ordbok. Och musik: han komponerade drömska ”Songes” och ”Fria fantasier” för piano. Det verkar för övrigt ha varit vid pianot som han försörjde sig i USA. När han blev bigamist och gifte sig med sin pensionatsvärdinna i Philadelphia spelade han till gästernas förnöjelse innan han kunde dra sig tillbaka till sitt rum och drömma om svenska krusbär.
Finns här någon konstant? Kanske två: drömmen om det himmelska och resans förvandlingar. Författarskapet är fullt av uppbrott och förflyttningar, av kärleksfulla beskrivningar av svensk natur och miljö. Det är märkvärdigt nog bara från de femton åren i USA som vi inte fått några vandringsberättelser; då verkar Almqvist mest ha ägnat sig åt svenska språket. I ”Drottningens juvelsmycke” flyttar vi runt i Stockholm men också till Vikbolandet. Vi möter ett uppbåd av historiska och fiktiva figurer och uttrycksformerna vandrar från dialog till scen till berättelse. Och genom den oåtkomliga Tintomara glider vi mellan man och kvinna, djur och människa, jordiskt och himmelskt. ”Kapellet” inleds med vandring, ”Målaren” med en roddtur, båda slutar med huvudpersonernas förvandlingar. ”Det går an” startar när ångbåten lämnar Stockholm: det är tidens modernaste och raskaste transport. Resan fortsätter med häst och vagn ner till Lidköping och slutar i de ”tvenne rosiga rum” som huvudpersonen Sara Videbeck hyr ut till älskaren Albert. Jag föreställer mig att den livfullt skildrade resan lockar med läsaren så att man till slut ska acceptera att landa i de rosiga rummen.
”Det går an” tillhör de fåtaliga svenska 1800-talsverk som fortfarande blir spontanlästa. Den finns i bokhandeln i en lång rad utgåvor, den har dramatiserats och spelats som parkteater, den har i somras blivit opera. Jag var lycklig nog att se operaversionen på Läckö slott och kunde konstatera att ”Det går an” hade förvandlats till en ungdomligt fräsch erotisk komedi. Det var befriande att kunna skratta och glädjas åt den vackert skildrade förälskelsen och därmed slippa att ta ställning för eller emot. Det har man nämligen ägnat sig åt alltsedan berättelsen först kom ut 1839: det var den som befäste Almqvists rykte som o- eller a-moralisk folkförförare. Almqvists lilla berättelse om Sara och Albert har därmed undergått de märkligaste förvandlingar: från att vara samhällsomstörtande i sin egen tid, till att med Ellen Key framstå som uppbygglig, och till att idag kunna tas på lek. Dessutom kan den nog fortfarande bidra till en diskussion om högst aktuella samlivsfrågor: ska det vara äktenskap? Eller särboskap eller samboskap eller vad?
I samtiden betraktades Almqvists förslag – samliv utan äktenskap – som högsta omoral eller som prostitution. Den livliga debatt som romanen orsakade, med en rad följdskrifter, gick unisont emot ”Det går an-moralen”. Men från och med Ellen Key var det i stället det kärlekslösa äktenskapet som kallades prostitution. Och idag är Sara Videbecks praktiska problem sedan länge lösta: kvinnan är inte längre omyndig och hon kan fritt utöva sitt yrke. Sara och Albert kan utmärkt leva samman utan att gifta sig. ”Det går an-moralen” har segrat.
Eller har den? Läser man ”Det går an” efter bokstaven så finner man att samlivet mellan Sara och Albert, det som berättelsen mynnar ut i, inte alls är något samliv. Det är snarare ”ett besöksäktenskap utan alla vardagens problem” – jag citerar Svedjedals träffande beskrivning. Sara deklarerar att hon inte vill slösa tid på att laga mat: det finns ju en ”god matinrättning i grannskapet” där Albert kan få sin middag. Kärleken bör nämligen ”aldrig göras lidande eller beroende av sammanboning eller hushållning”. Och Albert tvingas konstatera att ”vi skola endast hava vår kärlek gemensam”. Budskapet är inte bara mot äktenskapet utan mot alla former av organiserat samliv; Albert och Sara ska bara träffas när andan faller på.
När jag för länge sedan ivrigt studerade Almqvist studsade jag över detta och insåg att ”Det går an” formulerar en utopi – drömmen om himmelsk kärlek, befriad från allt jordiskt – som var lika orealistisk då som den är idag. ”Det går an” har en realistisk ansats men den mynnar ut i samma romantiska fantasi om den himmelska kärleken som den unge Almqvist odlade. Idag känner jag inte samma behov av att ta ställning för eller emot Almqvist och ”Det går an” och jag bryr mig inte om de rosiga rummen, även om de lockar med himmelsk förvandling. Jag kan i stället glädja mig åt resans och förälskelsens behag. Och tycka att ett samliv skulle vara bra trist om man inte ens fick äta middag tillsammans.
Arne Melberg är professor em i litteraturvetenskap vid Oslo universitet.
Det går an! av Johan Hirschfeldt
Tal vid Almqvistsgrav 2018-05-24
Det var en gång i Nya Elementarskolan. Carl Peter Mazers porträtt av Carl Jonas Love Almqvist hängde på väggen utanför rektorsexpeditionen. Författarens anletsdrag var strama. De passar väl in i en fordrande, lärande miljö. Men dragen hade också något drömskt, milt och kärleksfullt över sig – en reformpedagog måste ju också vara barnens vän. En blick på tavlan och man var sedd, det gjorde elevens steg in till rektor både mer uppfordrande och lättare att gå. Rektorn var naturvetare, filosof och humanist. Med rätta kunde skolan kallas för ett experimentläroverk.
Men rektorn var inte längre Carl Jonas Love och skolan den låg inte längre vid Hötorget. Det var inte heller på 1830-talet utan mer än hundra år senare. Nu var det i Ängby och eleven det var jag som skulle in till rektor Åstrand, en legendarisk skolman, och för godkännande visa upp räkenskaperna efter elevrådets senaste skoldans. Vår skola hade fått ärva namnet på Almqvists skola vid flytten efter andra världskriget men var också fortsatt en försöksskola. Så miljön var på något sätt fortfarande Almqvistskt utopisk.
Här behövde vi gymnasieelever på 1950-talet inte gå ut på rasten utan kunde stanna inne i den ljusa Stora hallen där det fanns många sittgrupper med hamptygsklädda böjträmöbler, möjligen av Bruno Mathsson. Lennart Rohdes stora sprakande väggmålning fanns i teckningssalen. Man hade inte sin skolbänk i något klassrum. Varje ämne hade i stället, inte bara som på Almqvists tid egen lärare, utan också sin egen särskilt utformade lärosal. Skolböckerna fick man förvara i ett eget skåp invid Stora hallen. Morgonbön var, inte som snart efter Almqvists tid endast frivillig, utan fanns inte alls.
I skolan fanns många högt kvalificerade lärare, jag hade åtta lektorer i första ring. Vi fick ha lärarkandidater stödda av lyssnande metodiklärare. Kapten Åkerberg skötte gymnastiken för oss pojkar. P C Jersild berättar i Fem hjärtan i en tändsticksask med stor värme om honom också som fäktlärare. Åkerbergs kollega, kapten Wennberg, hade faktiskt också hand om självaste kronprinsens fysiska fostran. På lunchrasten hann vi gå ut i näraliggande Judarnskogen eller bort mot Lillsjön.
Min skoltid skulle i Almqvistska termer i sina bästa stunder kunna karaktäriseras som ett sorts Jaktslottet. Och visst läste vi Almqvist på svensklektionerna, Songes, Ormus och Ariman, Det går an och svenska krusbär. Vår småländske svensklektor var Pär Lagerkvistspecialist. Vi höll på en timme i veckan flera månader bara med Lagerkvist och då satt vi ommöblerade i en sorts cirkelform. Min klasskamrat Gunnar Harding blev poet. Sista året i gymnasiet hade jag kring mig ett fantastiskt bibliotek. Då bodde jag hos min bokälskade morbror Per A. Sjögren – och se, han kom också att en tid vara ordförande i det sällskap som än en gång samlats här vid Carl Jonas Love Almqvists grav.
En sådan här fantastisk kväll i månaden maj på denna plats i närheten av Haga och Solna skog med fågelsång och blommande träd bör vi med tacksamhet först tänka på Almqvist som den store skildraren av svensk natur och som romantiker. Detta ska inte analyseras. Kommentar överflödig. I stället ett citat om Tintomara i skogen vid Stavsjö i Kolmården:
När ekorren först sprang förbi henne, hoppade hon åt sidan för denna lilla bruna figur med lång, lång svans. Men när ekorren tog sin väg upp i häggen, då såg Tintomara efter. Ett skratt utbröt från hennes läppar, och hon tittade ivrigt på, hur den lilla fina skepnaden med sina fyra tassar bar sig åt, för att komma uppför. Hon ställde sig i samma ställning med sina, hon också försökte på stammen med händer och fötter. Åh, det lärde hon sig som en dans.
Tintomara tyckte sig i en ny värld den första gång hon satt i träd. Vilken vällust, att se och känna den greniga, bladrika kronan svaja och gunga över och inunder? Hon hade idag kommit till en trakt av utskogen, där lövträden var talrikare än själva barrskogens raka jättar. Tintomara gick in ibland lundar av almar, hassel, lönnar, häggar – alla deras tusende vita och gröna knoppar och halvutsprungna blommor gjorde hon till sina bekanta. Att sitta uppe bland grenarna mitt i rikedomen av denna välluktande blomstring, så att hon själv knappt syntes, det var en lust.
Men Almqvist förenar sin roll som romantiker med att också vara realist och social utopist. Jag ska nu gå över till det temat. Vi har framlevt våra dagar i samma kvarter han och jag. Under stora delar av mitt yrkesliv arbetade jag i Gamla Stan, ett tag på Stora Nygatan 2, där Fredman hade sitt urmakeri, och sedan i Wrangelska palatset på Riddarholmen. Nu har jag ett kontor på Lilla Nygatan 19. Almqvist bodde länge på Stora Nygatan 21 i samma hus som Lars Johan Hierta och Wendela Hebbe. Vi kan tro att han gick till jobbet, Aftonbladet, på Lilla Nygatan 13. Sedan lät han Yngve Frey löpa ut från Riddarholmskajen nedanför mitt arbetsrumsfönster en skön torsdagsmorgon i juli och hann en bra bit ut på Mälaren mittför Garnisonssjukhuset innan Sara Videbäcks moster förstod att hon var akterseglad – detta ju en grundförutsättning för vad som komma skulle. Nu bytte Sara från hatt till schalett och vi vet hur det gick och att det går an.
Det finns en litteraturhistoriker som dock skrivit något i stil med att Det går an inte går ihop. Personskildringen sägs inte stämma på vissa punkter. Jag bryr mig inte. I stället noterar jag att någon annan har tänkt att Albert från början är typiserad som romantikern och Sara som realisten. Hårringen han ger henne kastar hon i sjön och räkningen på värdshuset vill hon dela lika.
Resan i det svenska landskapet, då de lär känna varandra och blir förälskade, är inte bara en rörelse i rummet utan blir också till en skildring av en känslomässig och ideologisk successiv förflyttning för dem båda fram till att de når nya gemensamma värderingar. Albert kommer att förstå sin roll i en helt ny verklighet och Sara, som sett hustrumisshandel och alkoholism och vill forma sitt liv på egna fria villkor, vill stå öppet också för sin kärlek till Albert som livspartner. Två unga människor mognar och formulerar självständigt tillsammans sitt eget samlevnadskontrakt.
Almqvist skriver på ett härligt sätt fram Alberts och Saras resa i den svenska geografin. Efter att Mariestad passerats börjar det brännas också för mig. Sedan 30 år tillbaka har vi nämligen ett sommartorp i Österplana på Kinnekulle.
Om vägen över detta blommande berg säger Albert: ”Nu beror det på, om vi framåt Forshem skola taga den gudomliga vägen över Kinnekulle , som går genom norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg vi komma förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck…”.
Samtalet med Sara om detta leder till att Sara noterar yrkesmässigt att det kunde löna sig att se de här stora husen. Hon tänker väl på sina fönsteraffärer kan vi läsare förstå. Men Albert blir litet förstämd och inte vill han uppoffra de här gudomliga platserna för blotta glasmästarönskningar. Han väljer den mer prosaiska vägen över Enebacken till höger om Kullen genom Skälvum och Husaby. Och visst, så här ser vägvalen ut än idag när man ska till den härliga sommarstaden Lidköping. Där Sara står staty på en grässlänt vid Lidans strand.
Men Vad är en turist, frågar Almqvist och det får nu stanna vid den frågan när det gäller orter och platser, dock med ett sista undantag. Redan när de är i Strängnäs börjar resans gemensamma mål tona fram i samtalet mellan Albert och Sara. Samtalet rör på ytan det geografiska målet i Västergötland men där finns en antydan också om det gemensamma ideologiska mål som kan hägra för dem. Sara berättar om en sommarpromenad därhemma och säger:
Det är Truve, vet jag. Det är Richerts sköna herrgård bort mot Lidköping, åt Mariestadsvägen till. Om bara vägen emellan staden och herrgården icke vore så hiskeligt sandig.
Ja, Truve herrgård med sina handmålade stora tapeter från Napoleontiden ligger kvar, nu invid golfbanan, badstranden vid Vänern och campingplatsen strax utanför Lidköping. Så geografin är klar men hur var det med den ideologiska undertexten?
Den ligger i att Almqvist låter Sara kasta in namnet Richert. För de flesta läsare idag går passningen till honom nog förbi utan verkan. Men Sara visste vad hon gjorde och det räcker att googla på detta namn, inte Margit men Johan Gabriel, för att man kan få sina aningar. På Wikipedia står det: Johan Gabriel Richert var en svensk rättslärd och politiker. Han var en av Sveriges mest framstående och inflytelserika jurister under tidigare hälften av 1800-talet.
Richert var häradshövding i en domsaga utanför Lidköping och stannade där hela sitt yrkesliv men var också den ledande kraften i Lagkommittén som lade fram genomgripande reformförslag på civil- och straffrättens områden. År 1826, dvs. drygt 12 år före utgivningen av Det går an, hade Lagkommittén publicerat sina radikala förslag på familjerättens område. Män och kvinnor skulle jämställas i fråga om arvsrätt, ogift kvinna skulle bli myndig vid 25 års ålder och sedan också själv kunna bestämma om att gifta sig. Rätten till egendom genom giftorättsbestämmelserna skulle bygga på likadelning mellan man och kvinna.
De här förslagen möts dock av hård remisskritik från domstolar och universiteten. Reformarbetet stannade av och resultaten kommer först flera decennier senare. Under tiden hann Almqvist att med Det går an lämna sitt remissvar. Då var det skandalöst, fräckt och utopiskt, idag känns det märkligt frisk och angeläget. Passningen till Richert ska uppmärksammas även av dagens läsare. I bara den lilla meningen om honom får Sara ge en signal till uppbrott från den tidens könsmaktsordning.
Tänk vilket trix Almqvist gör i den där lilla textsnutten.
Johan Hirschfeldt, f.d. justitiekansler och president i Svea Hovrätt.